Katarina Hågfeldt-Collin har lämnat skolvärlden, men har tagit med sig en ökad självkännedom och en kunskap om hur man kan hantera krissituationer.

– Jag har inte ens tänkt på att det gått tio år. Men det är klart att jag har en speciell relation till de personer som var med. Alla hanterade det på det bästa sätt vi kunde, säger hon.

Karin Olanders och Fredrik Wastesson har samma känslor när det gäller personalens insats.

– Det visades oerhört mycket kärlek, faktiskt. Mitt i bruset. Alla höll varandra om ryggen. Det var inget småtjafs. Kramar och kärlek i hela processen, säger Karin Olanders.

– Estonia och Olof Palme betraktas som nationella katastrofer. Det här är en lokal katastrof som förenade dem som fanns där, säger Fredrik Wastesson.

Skolavslutningen i juni 2005 blev speciell. Mohammeds familj kom med en tuja – ett träd som är vanligt i familjens ursprungsland Libanon. Hela skolan var med när trädet planterades. För Lydia Wallin är det ett starkt minne.

– Det kändes som en begravning. Som att vi begravde Mohammed där. Efter att vi hade planterat trädet gick jag ofta dit med mamma och pappa för att se om det vuxit. Jag ville se Mohammed växa. Det var en väldigt fin grej. Det var inte världens gladaste skolavslutning, men det var viktigt.

Föregående kapitel

Eller läs hela reportaget här!

FREDRIK QUIST

ERIK WALLSTEN