LINKÖPING När Fredrik Wastesson strax efter klockan tio fick samtalet från sin chef Karin Olanders hade det precis blivit bekräftat: det var en pojke från Tunvallaskolan som blivit mördad. Mohammed Ammouri i klass 1-2B.

Fredrik hade lämnat sin dotter på förskolan och åkt hem igen för att bädda ner sig. Kombinationen av att sjunga i rockband och skola in barn på förkylningstät förskola var inte den bästa – sen en vecka var rösten mer eller mindre försvunnen.

Dessutom var hans fru höggravid, familjen höll på att flytta och hans pappa hade just fått ett allvarligt cancerbesked. Han var verkligen inte på topp, och det kändes som en dålig idé att åka till jobbet.

– Du behöver inte säga något. Du behöver bara komma hit, sa Karin Olanders, och så fick det bli.

Egentligen var han anställd på Fridtunaskolans mellanstadium, och hade börjat så sent som i september. Skolkuratorsjobbet var roligt, men stressigt och intensivt. Även de vanliga dagarna.

När han nu kom till skolan gick han rakt in i personalrummet via en bakdörr. Alla var samlade. Det gällde att tänka på allt. Fredrik gick bland annat runt och informerade lokalvårdarna.

– Ingen hade tänkt på dem och de visste ingenting om vad som pågick.

Rollen som områdeschef var ifrågasatt. Räckte det inte med rektorerna – varför skulle de behöva en chef också? Nu blev det tydligt att det behövdes folk på olika nivåer. Karin Olanders gjorde att rektorerna kunde ägna sig åt det som var viktigast för dem – skolorna och eleverna.

Kommunens kristeam kom. Folk från närliggande Tomaskyrkan ställde upp. En styrka med extrapersonal kallades in bara för att kunna ringa till alla föräldrar.

Karin Olanders upprättade kriscenter på Fridtunaskolan för att inte ha det på den direkt drabbade skolan.

– Vi förstod snabbt att det skulle bli stort och att många människor skulle bli inblandade. Vi blev en kommunorganisation fast vi var en skolorganisation. Socialen och alla kom. Hur skulle vi jobba bra och omhändertagande mot familjen och syskonen?

Skolkuratorn Fredrik Wastesson var med i Mohammeds klass men dokumenterade också krishanteringen och var ett bollplank till personalen.

– ”Gör jag rätt nu?” tänker många, och min roll var väl att säga ”ja, det blir bra”.

På ett sätt var det förstås en kaosartad situation, men inne på skolområdet vittnar alla om att det rådde stort lugn.

– Barnen kunde inte ha haft det bättre. Personalen i skolan plockade fram sitt allra bästa de veckorna, säger Fredrik Wastesson.

– De kände barnen så väl, hanterade deras frågor och kunde sen fortsätta med vardagen. Man behövde ha ett varmt hjärta och ett kallt huvud. Så var det faktiskt, säger rektor Katarina Hågfeldt-Collin.

Föregående kapitel

Nästa kapitel

Eller läs hela reportaget här!

FREDRIK QUIST
ERIK WALLSTEN