Som politisk flykting hade Roberto Carrizo två hemländer. Hans sistaönskan i livet var att bli begravd både i Sverige och i Chile. Menlänsstyrelsen säger nej till en delning av askan.
-- Det betyder att vi inte kan uppfylla vår pappas sista önskan och det känns väldigt svårt, säger sonen Sergio Carrizo.
Vid bordet på hans pizzeria i Kisa sitter också mamma Ana samtbröderna Claudio och Jaime. Framför dem ligger länsstyrelsen beslut omtillstånd till delning av aska.
Om och om igen har de läst att grunderna för ansökan "inte är sådanaatt synnerliga skäl för delning av askan kan anses föreligga."
-- Visst har vi synnerliga skäl. Det här ville pappa och som familjmåste vi respektera hans önskan. Det är också ett önskemål frånanhöriga i Chile att han begravs där, säger Claudio Carrizo.
Roberto Carrizo blev förföljd när militärjuntan tog över makten iChile 1973. Som oppositionell poet, musiker och lärare tvingades hanatt fly.
Inledningsvis var han flykting i sitt eget hemland innan han tog sigtill Sverige 1977. Några år senare kunde familjen återförenas ochbosätta sig i Linköping.
Efter nära 30 år i Östergötland blev han svårt sjuk i cancer ochavled nyligen. Då hade han strax innan besökt sin moderjord för att ensista gång träffa vänner, släktingar samt före detta lärarkollegor ochelever.
Med sin starka koppling till Chile och till Sverige ville RobertoCarrizo bli begravd i båda länderna. Dels för att familjen skulle ha enplats att gå till i Sverige, dels för att släkt och vänner i Chileskulle kunna besöka hans grav och visa sin vördnad.
-- Pappa var en mycket känd person i norra Chile och när han avledvar det hundratals personer som ringde oss därifrån för att uttryckasin sorg, säger Sergio.
Och Jaime tillägger:
-- Han är för människorna i norra Chile vad Evert Taube är för Sverige.
Möjligheten att dela askan efter en avliden regleras i Begravningsförordningens paragraf 31.
Tillståndfår endast ges om det 1) finns synnerliga skäl, 2)en del av askan skall gravsättas utomlands, 3) det är uppenbart attaskan hanteras på ett vördnadsfullt sätt.
Familjen Carrizo uppfyller kraven i punkt två och tre, men stupar på att inte ha tillräckligt starka skäl.
Kristina André Lilja, länsassessor vid länsstyrelsen har handlagt ärendet.
-- Den praxis som gäller för delning av aska är restriktiv och det är en tradition i Sverige att hålla askan samlad.
En praxis som lutar sig mot tidigare fall som prövats i bådelänsrätt och kammarrätt. Samtidigt reser den många frågor. Varför måstedet vara så komplicerat att tillmötesgå en människas sista viljaangående sitt eget stoft? Vad spelar det för roll om askan delas? Vemeller vad kan skadas?
Kristina André Lilja svarar inte direkt på frågorna utan konstateraratt beslutet är grundat på lagar och förordningar som regering ochriksdag har godtagit i demokratisk anda.
Frågan är då vad som betraktas som "synnerliga skäl". EnligtKristina André Lilja handlar det om allvarligt grundade religiösa motiv.
I praktiken innebär det att endast hinduer och buddister harmöjlighet att få sin aska delad så att fragment av den kan spridas överexempelvis floden Ganges.
Det är ett diskriminerande synsätt, anser Sergio Carrizo.
-- Vissa får, andra får inte. Det gör att länsstyrelsens nej känns ännu hårdare.
Men Claudio Carrizo vill inte lägga skulden på länsstyrelsens tjänstemän.
-- Det är inte dem vi är arga på, det är lagen som är gammalmodig.Vi lever i ett samhälle med många olika kulturer och synsätt, men sammarättigheter måste gälla alla, säger Claudio Carizzo.
Kristina André Lilja påpekar att länsstyrelsens beslut går att överklaga till länsrätten. Och det tänker familjen Carrizo göra.
-- Vi ska driva den här frågan så långt det bara går. För pappas, mammas och vår skull, säger Jaime Carrizo.
-- Vår far lärde oss att vara ärliga och visa respekt, men också att kämpa mot orättvisor.