Det är några dagar kvar till jul när vi träffar Linnea Darell på hennes tjänsterum i stadshuset. Flyttkartonger, ett näst intill rensopat skrivbord och tömda hyllor, vittnar om att hon är mitt uppe i flyttbestyr. Efter drygt trettio års arbete inom politiken – både på kommunalt plan och i riksdagen – lämnar hon rollen som politiker och blir pensionär.

Att stå kvar på partiets listor, men långt ner – inte är helt ovanligt för många politiker som är på väg ut – är inget för Linnea Darell.

– För mig gäller allt eller inget om jag ska engagera mig. Jag ville visa både mig själv och andra att nu sätter jag punkt här, säger hon.

Artikelbild

| Ledig. Efter 30 år i kommunpolitiken väntar nu ett annat liv, fritt från kommunala handlingar.

Att ta klivet över och bli pensionär har inte varit helt oproblematiskt. Lite av en resa, beskriver hon det själv.

– Ja, det har faktiskt varit jobbigt att acceptera att jag har kommit så här långt upp i livet.

Sitt medlemsskap i Folkpartiet kommer hon – självklart, som hon säger – att ha kvar. Men det var i SSU hon började sin politiska bana. Det var sent 60-tal. En period hon beskriver som den ”röda tiden.”

– Det som lockade mig med SSU var det sociala ansvaret i politiken. Men jag trivdes inte, det var alldeles för kollektivistiskt och för lite av individualism.

Artikelbild

| Flyttbestyr. Tjänsterummet städas ut, precis före jul. Nu lämnar Linne Darell över till andra.

Hon hoppade av, gjorde en omsorgsgull undersökning av de olika partiernas partiprogram och bestämde sig för Folkpartiet. Där hittade hon det hon sökte; individens ansvar, förenat med ett samhällsansvar för människor som behöver stöttning. Linnea har blivit de liberala värderingarna trogen. Att partiet tappat väljare under många år gör inte att hon tvivlar på partiets politik.

– För mig handlar det om ideologi och grundvärderingar. Om inte andra förstår vilka bra idéer folkpartiet har så är det väl min uppgift att se till att de fattar det.

Artikelbild

| Långsittare. I kommunfullmäktigesalen i stadshuset har Linnea Darell tillbingat många timmar.

Hon har haft många uppdrag inom kommunpolitiken. Förutom sitt gruppledarskap har hon bland annat suttit i det som på sin tid kallades informationsnämnden (finns inte längre kvar), varit vice ordförande i socialnämnden och de senaste åtta åren ordförande för omsorgsnämnden. Efter valet 2002 blev hon riksdagspolitiker i fyra år. Var ledamot av socialförsäkringsutskottet och hade suppleantplats i socialutskottet och i riksdagsstyrelsen. Det var under de här åren som de höga sjukskrivningstalen och förtidspensionering av unga människor var ett hett debattämne. Migrationsfrågorna var också aktuella och de apatiska barnen blev föremål för stort mediaintresse.

– Mycket lärorika och intressant år, säger hon.

Att Linnea har ett stort socialt intresse är det ingen tvekan om. Under hela sin politiska karriär är det kring frågor som rör samhällets sociala ansvar som hon har jobbat. Helt i linje med den tanke hon hade när hon beslutade sig för politikerbanan, att jobba aktivt för att förbättra livsvillkoren för utsatta människor.

Har du lyckats med det?

– Jag tycker nog att jag har lyckats att få funktionshinderfrågorna på dagordningen. Det är jag nöjd med, för det var min ambition.

Vad har du inte lyckats med då?

– Det finns säkert mycket som inte blev så bra. Men jag är inte den som gräver bakåt. Jag försöker lära av mina misstag och sedan glömma dem. Det blir för deprimerande annars.

En av de största utmaningarna i omsorgsnämnden, tycker hon, har varit att se till att det finns tillräckligt med pengar för att leva upp till lagstiftningen. I dag står Linköping inför en situation där fler barn och unga måste omhändertas och kostnaderna ökar stort. Orsakerna är samhällsförändringar och att Linköping håller på att bli en storstad. Därför borde man diskutera hur, och av vem, sådana ökade kostnader ska betalas, anser hon.

– Kostnaderna ska i vilket fall som helst inte betalas av människor med funktionsnedsättningar, säger hon bestämt.

Vilket blir det faktiska resultatet i en nämnd med begränsad budget. När någon får mer blir det mindre till kvar till andra. Linnea sticker inte under stol med att hon anser att nämnden borde fått mer pengar. Några ”effektiviseringar” – ett krav de senaste två åren – har hon inte heller genomfört. Trots underskott i nämnden.

– I omsorgsnämnden står vi inför situationen att det inte skulle innebära en effektivisering utan vara en ren besparing. Då då får man väl i så fall säga som det är.

Lösningen på problemet med unga som far illa och mår dåligt är inte lätt. Forskning visar att ungdomarna inte blir hjälpta av placeringar i så kallade HVB-hem. Vi måste hitta andra vägar, anser hon.

Att vara ett litet parti i samarbete med andra partier kan ha sina risker. Men Linnea är nöjd med samarbetet i Alliansen. Hon tycker att det varit lätt att samarbeta med Paul Lindvall (M) och ger honom en eloge för att han varit bra på att hålla ihop fyra partier. Framgången, hävdar hon, har berott på alla fyra partier fått med sina hjärtefrågor.

Nu fortsätter Folkpartiet tillsammans med andra partier, hur känns det?

Hon drar på orden en aning, verkar leta efter formuleringar och säger till slut:

– Det fanns en stark majoritet i partiet för ett nytt samarbete. Oron var stor att SD skulle få en vågmästarroll.

Själv tillhörde hon minoriteten som förespråkade ett fortsatt allianssamarbete.

– Vår inställning var att vi kunde ha samarbetat över blockgränserna i de frågor där SD:s politik inte skulle vara bra för Linköpings utveckling.

Den senaste tidens turbulens inom partiet kommenterar hon med; det har varit jobbigt. Mycket jobbigt.

Nu när den värsta ”chocken” över att vara pensionär lagt sig ser hon fram emot att ha lediga kvällar och helger. Kunna gå på kurs, läsa en bok och lösa korsord istället för att plöja kommunala handlingar.

– Sedan ska jag ta lite mera ansvar hemma. Hittills har min man gjort det mesta, avslöjar hon.

Det är framförallt städning hon tänker gripa sig an. Matlagning är inte hennes grej alls.

– Vi skulle väl inte svälta om jag lagade maten. Men nog skulle det bli torftigt.

Linnea och hennes man har alltid levt jämställda. För hennes del har det inneburit en chans till en karriär som kanske inte hade varit möjlig att kombinera med en mera traditionell kvinnoroll, tror hon.

Det hon tar med sig efter alla år i hetluften – för visst har det varit jobbigt ibland – är insikten om hur samhället fungerar och hur människor har det.

En önskan hon har för framtiden rör LSS-området och att rätten till personlig assistans ska gälla som det ursprungligen var tänkt. I dag har en rad rättsliga domar gjort det svårare för många att få assistans och det bekymrar henne, säger hon.

Hon fnyser åt pratet att politiker inte vet hur verkligheten ser ut. Dumt förtal, tycker hon

– Är det någon som vet hur samhället ser ut, är det faktiskt vi politiker som dagligen tar del av företeelser i samhället och hur människor har det.