Få idrottsplatser är så vackra som Norrgårdsängen i Gammalkil. Snart är det 100 år sedan ett gäng grabbar lade grogrunden till föreningen och i historiska dokument står att läsa: "Vi träffades på tisdagaskvälla och där sparkte vi boll till det blev mörkt. Kvälla va inte så långe, dränga arbetede ju te klocka 7."
Som mest var medlemsantalet runt 500. I dag är det 100 betalande.
Började förfalla
Det är tisdag eftermiddag och full aktivitet råder på Norrgårdsängen. Ett 20-tal pensionärer möts här varje tisdag under våren och hösten.
De renoverar klubbstugan, målar biljettkiosken, röjer sly, klipper gräs, kritar planen, ansar buskar . . . Ja, de gör helt enkelt det som behöver göras.
Idén föddes av Carina Eriksson Grennberger för ett par år sedan.
– Jag såg hur byggnaderna började förfalla och författade ett brev som jag skickade till 50 personer. På första mötet dök 21 upp och jag blev häpen över det stora engagemanget. Vi kallar oss GIF-flarna.
Förflutet i GIF
Nästan alla i GIF:s pensionerade stödtrupp har ett förflutet inom Gammalkils fotboll. Och alla tillhör den generation som är vana vid ideellt arbete sedan barnsben. Många av dem är aktiva även inom hembygdsföreningen och kyrkan.
– Jag började spela fotboll som 11-åring och vi fick hjälpa till med allting på den tiden. Som att krita planen och klippa gräset med handjagare, berättar Anders Danielsson, som aktivt lirade boll tills han var 46 år.
Nu är tiden en annan, konstaterar GIF-flarna när det fikas i den skrira försommargrönskan intill "Sveriges absolut finaste dansbana, som inte svajar någonting alls".
En annan tid
Engagemanget i all föreningsverksamhet dalar och man kan undra hur det ska bli framöver.
– De unga i dag har så mycket annat som drar i dem, på vår tid var det bara fotbollen, säger Roger Gustafsson. Men jag tror säkert att fler idrottsföreningar skulle kunna få hjälp från pensionärer på sin ort.
– Vi har försökt få med 40–50-åringar, men det är svårt så återväxten är dålig, konstaterar Catarina Orrby Fredriksson.
Inte bittra
Det är ett svettigt och glatt gäng vi träffar. Här finns ingen bitterhet. Tisdagarna handlar ju inte bara om självuppoffring, träffarna har blivit en uppskattad mötesplats, med gatis motion och minnen som väcks till liv.
– Det den ene har glömt minns den andre, så vi fyller i åt varandra, skrattar Roger Gustafsson.
Sune Eskilsson, under 29 år ordförande i föreningen, instämmer.
– Vi har kul, trevligt och gör nytta. Allt i ett.
Oviss framtid
Familjerally, linedance, höstfika med lokala förmågor – här görs mycket för att dra in slantar till föreningen. GIF-flarna turas om att stå för tisdagsfikat som de övriga betalar 20 kronor för, pengar som pytsas in i huvudkassan.
Hur betydelsefullt är ert arbete?
– Föreningen skulle knappt finnas alls utan oss, tror Kalle Danielsson.
En fråga måste ställas, trots att den känns vemodig och stör såväl fågelsången som GIF-flarnas goda humör, som bland annat grundar sig i att klubben för första gången på fem år i år har ett lag med i seriesystemets division sex.
Hur ser Norrgårdsängen ut om 50 år?
– Då har den nog växt igen, suckar Yngve Johansson.
