16.40: Dagen avslutas med att 47-åringens försvarare, advokat Mikael Abrahamsson, visar för alla närvarande i rättssal nummer tre att han har läst den omfattande förundersökningen ordentligt. Och han är uppenbarligen inte nöjd med hur kammaråklagaren Marianne Staaf har åberopat vissa skriftliga handlingar som bevisning.
– Jag tror inte att det har varit medvetet från henne sida, men vissa saker har åberopas på ett sätt som är direkt vilseledande för rätten, säger Mikael Abrahamsson i samband med att han begär att få göra några kompletterande rättelser.

Advokaten börjar med det att konstatera att det är felaktigt när kammaråklagaren hänvisar till en sida i 47-åringens asylansökan för att visa att mannen inte uppgav att han hade några men från kriget när han kom till Sverige. 
Men i den delen av handlingen som åberopades handlar frågorna om 47-åringens vistelse i ett fängelse i Irak och om han hade fått men av de fysiska övergreppen som han där utsattes för.
– Svaren han ger där har ingenting med frågor om krigsskador att göra.

Kammaråklagaren gjorde också gällande att 47-åringen inte hade haft några vårdkontakter under åren 2007 till 2011. Advokaten bad rätten att bläddra i en av bilagorna och själva se att det, tvärtemot vad åklagaren säger, finns en lång förteckning över olika tillfällen då 47-åringen haft kontakt med vården.
Mikael Abrahamsson kunde också påvisa att hans klient flera gånger, och redan i ett tidigt förhör, under utredningens gång uppgett att han hade anlitat personliga assistenter i flera länder som han reste till. Det var alltså ingen ny uppgift från hans sida som presenterades under rättegången, påpekade advokaten:
– Han har omnämnt det vid flera tillfällen och ganska tydligt dessutom.

Mikael Abrahamsson fortsätter att hävda att det hela är bolaget Assistansias fel. Det är deras representanter som borde sitta åtalade, menar han. För att styrka det åberopar han två handskrivna handlingar, som undertecknas av två olika assistenter och som utan tvekan är exakta kopior.
– Det här bevisar att de åtalade bara har fått bara skriva under det som Assistansia har skickat till dem. Inte ens det som står handskrivet har de själva skrivit. Och det här är inte det enda exemplet och jag ska roa mig nästa vecka med att hitta fler.

Några minuter senare, utanför tingsrättens byggnad berättar advokat Mikael Abrahamsson att han hade suttit upp till klockan ett på natten till torsdag för att förbereda sig.
– För mig är det en principsak och jag behandlar alla mål likadant. Oavsett om det handlar om snatterier eller grova brott, jag ska alltid kunna innehållet i förundersökningen minst lika bra som åklagaren. Ibland, som i dag, kunde jag det bättre, säger han nöjt. 
 

15.45:
Kammaråklagare Marianne Staaf går metodiskt igenom en serie resor utomlands som 47-åringen ska ha gjort och fått kostnadsersättningar motsvarande tiotusentalskronor för. Men 47-åringen gör gällande att han inte har fyllt själv i blanketterna som Assistansia skickade in till honom för resorna. Det var hans personliga kontakt på bolaget som fyllde i uppgifterna.
– Omöjligt att jag har fyllt i de uppgifterna. Jag har bara skrivit under.
En resa till Egypten, som kostade skattebetalarna 50 051 kronor inklusive 21 000 i traktamente till sönerna, trodde 47-åringen att det skulle betalas med Assistansias trivselpengar.
– Jag förstår inte det här med traktamente. Jag trodde att de har pengarna kom från vinsterna som bolaget delade ut. Men för att få dem så fick man först skicka in fakturor eller kvitton på utgifter man har haft.
Har du varit i Marocko i juli och augusti 2010?
– Jag minns inte riktigt, säger 47-åringen, och en man i publiken skrattar föraktfullt väldigt högt, vilket får rättens ordförande att ingripa och säga att nu får det räcka med skrattandet.
På grund av resan till Marocko sommaren 2010, som Åklagaren menar att 47-åringen och sönerna aldrig gjorde, sattes det in 65 775 kronor på mannens konto.
– Varför skulle jag begära pengar för en falsk resa, när jag inte begärde pengar när jag åkte på riktigt?
Det är inte det vi ska prata om nu. Utan om att du har begärt ersättning för en resa 2010 till Marocko.
– Min kontaktperson på Assistansia så att regelverken inte var tydliga och klara. Att jag därför skulle samla alla resor och lämna in de under sommaren på en gång. Och som jag uppfattade det så var det inget som skickades till myndigheter, utan jag trodde att det var bara för Assistansias räkning.
Är du medveten om att det här är falska handlingar som du har producerat?
– Hur kan du säga det är falska handlingar? Jag hade ett avtal med företaget och är överens med personen som har fyllt i blanketterna, säger 47-åringen.

14.45: Enligt kammaråklagare Marianne Staaf hade 47-åringen inga kontakter med vården mellan åren 2007 och 2011, när det återigen blir dags att ompröva behovet och storleken av assistanshjälpen som han hade.
Hur kommer det sig?
– Från början sade läkarna till mig att det inte finns något botemedel för mitt tillstånd, att det är bara smärtstillande som kunde hjälpa mig.
Hur har du kunnat köra bil trots att du inte kan föra en kopp till munnen?
– Min läkare bedömde att jag kunde köra min bil eftersom den var automatväxlad och har farthållare. Det är olika hur stel jag känner mig i kroppen, svarar 47-åringen och fortsätter:
– Jag har svårt att hålla i handen saker som en kaffekopp eller en sked med soppa. Men att hålla i något hårt som en ratt, det går väldigt bra.
Flera av de närvarande bland publiken uppfattar svaret som ett skämt och skrattar åt det. Kammaråklagare Marianne Staaf ser inte lika road ut. Hon fortsätter förhöret:
När du åkte genom Europa, hur kunde du köra bil så långt när du har så stora problem med att sitta stilla länge?
– Jag var glad för jag var på semester och jag hade min medicin. Jag kunde stanna när jag och var jag ville.
Din nuvarande bil är en Honda som inte automatväxlad. Hur klarar du att köra den?
– Jag var tvungen för att mina barn inte kunde lära sig att köra med en automatväxlad bil, och jag har blivit bättre.
Är det du som har backat in bilen i det trånga garaget?
– Ja
Hur lyckas du manövrera ut rullstolen?
– Jag brukar parkera bilen på gatan i närheten, svarade 47-åringen.
Kammaråklagaren Marianne Staaf går vidare till ett ämne som engagerar de närvarande. Det handlar om de så kallade trivselpengar eller bonuspengar som mannen fick.
Kan du berätta vad det är?
– Det var 14 400 kronor i månaden och Assistansia sade till mig att det var vinster från företaget. Och att de delade vinsterna till kunderna beroende på antalet assistanstimmar som man hade.
Hade du gjort någon prestation för att få trivselpengarna?
– Vad menar du. Min familj och mina vänner vet att jag inte bryr mig om pengar på det sättet.
Under de här åren som det inte var olagligt att dela ut pengar på det här sättet, fick du 340 085 kronor netto av Assistansia. Det är mycket pengar. Vad använde du dem till? Jag har förstått att du köpte en lägenhet i Marocko.
– Jag gjorde det med lån och det har jag förklarat det.
Kommer du ihåg hur mycket lägenheten kostade?
– Jag minns inte.
Den siffran jag har är det skulle vara ungefär 486 000 svenska kronor. Låter det rimligt?
– Jag minns inte.
Har du lån på lägenheten i dag eller har du betala allt?
– Jag har betala det.
Hur har du haft råd med det med din folkpension?
– Det finns saker som vi inte använder. Vi dricker inte. Vi köper inte tidningar eller nya kläder. Man kan spara på så sätt.
Varför köpte du lägenhet i Marocko?
– För att det är lugnt och fint där. I Irak är situationen svår. Lägenheten är det enda som jag äger i hela världen.
Är det riktigt att du äger ett företag i Marocko?
– Det där företaget finns bara på papper. Jag startade det för att få uppehållstillstånd. Polisen gav mig rådet att göra så för att inte få problem varje gång jag åkte dit, säger 47-åringen.
Under åren då 47-åringen hade assistanshjälp gjorde han ett stort antal resor utomlands. Sammanlagt ska han ha varit ett helt år utanför Sverige.
Kammaråklagaren Marianne Staaf vill att mannen förklarar hur han har klarat sig utan sina personliga assistenter. Han menar att det är billigare att hyra assistenter direkt på plats i de länderna. Och han har inte fyllt i alla papper för att få ersättning av Assistansia för det är så krångligt.
I Barcelona, uppger 47-åringen, anlitade han två marockaner som behövde jobb. En kvinna ska ha fått 200 euro för att jobba åt honom under en vecka, eller kanske även tio hela dagar. Den andra assisten ville inte ha några pengar så 47-åringen gav honom en present i stället.
Vad hade du för assistenter i Syrien?
– Där är det ännu billigar än i Barcelona.
Du har inte svarat på min fråga?
– Det finns miljoner flyktingar från Irak och jag har kompisar därifrån. En kvinna och hennes man hjälpte mig.
Hur var det i Marocko?
– Jag har där människor som kan hjälpa mig, säger mannen.
Kammaråklagaren Marianne Staaf hänvisar till en bild tagen på en restaurang i Marocko och där man kan se 47-åringen i sällskap av tre män. Ingen av dem ska vara assistent åt honom. 
47-åringen menar att han bara ibland hyrde folk som assistenter, men att det inte var nödvändigt att personerna satt bredvid honom. 
– Den som jobbar åt mig sitter inte bredvid mig när jag äter. Därför finns inte de på bilden, säger mannen.

14.00: Kammaråklagare Marianne Staaf vill veta hur 47-åringen kom i kontakt med kronvittnet, alltså den unga kvinnan från Marocko som fick arbetstillstånd i Sverige för att jobba som assistent åt honom.
Enligt 47-åringen lärde han under sina resor känna kvinnans familj och blev vän med hennes far. Han hade lovat dem att han skulle ordna så att hon kom hit med arbetstillstånd.
– I samma veva gick jag och tänkte på att jag skulle stoppa assistanshjälpen. Men då blev hennes far arg på mig. De sade att om jag gjorde det, skulle jag sabotera allt för henne. Han skickade hotfulla SMS och jag har visat meddelanden till polisen, säger 47-åringen och fortsätter:
– Jag har hört att hon ska vara här den 28:e och vittna. Och jag vill inte sitta i samma sal. Hon vill hämnas på mig. Så om hon kommer hit, kommer jag inte att finnas här.
Visste hon vad hon skulle arbeta med när hon kom till Sverige?
– Nej, det visste hon inte.
Vad trodde hon att hon skulle göra i Sverige?
– Hon visste att hon skulle jobbat hos mig
Med vilka arbetsuppgifter?
– Laga mat, städning samt dusch och toalettbesök.
Hur kommer det sig att hon gifte sig med din yngsta son?
– Jag var inte hemma när det hände. För mig känns det att hon lurades. Hon har gift sig med min son för att få uppehållstillstånd.
47-åringen medger att han hjälpte henne att skaffa bankkort och att han hade får vana att ta ut pengar med hennes kort i bankomater nattetid.
– Det brukar vara kö i bankomater när det är lönedags och då bad hon mig att ta ut pengar åt henne på nätterna och jag gav pengarna till henne nästa dag.
Hur går det till när du går ut på nätterna?
– Jag har ett privatliv och jag vill inte att mina barn ska veta om det. Jag har mina vänner och de hjälper mig när jag går ut på nätterna. Jag åker alltid med bil och den är parkerad bredvid bankomaten och min vän sitter där.
Men hur går det till, hjälper din vän dig med påklädning när du ska gå ut?
– Nej, när jag vaknar på morgonen tar jag på mig kläderna och jag tar inte av dem tills jag ska sova.  Jag har mitt privatliv och jag vill inte att min familj ska veta om det. Det är mitt privatliv!

Artikelbild

13.15: Rättegången fortsätter efter lunchpaus. Kammaråklagare Marianne Staaf vill veta vilka kontakter 47-åringen hade med assistansbolaget Assistansia. Mannens främsta kontaktperson ska ha varit en man som också pratar hans modersmål, arabiska.
Var någon från Assistansia med under besöken från kommunen och försäkringskassan hemma hos dig?
– Jag har träffat dem bara vid två tillfällen, säger 47-åringen som också uppger att Assistansias jurist alltid var närvarande vid hembesöken.
Är det du själv som vid de här besöken har berättat hur du har haft det, eller det någon annan?
– Allt som framgår i läkarintygen har jag själv sagt, men allt det andra kommer från juristen.
Hur vet juristen det hon vet?
– Hon var länken mellan mig och myndigheterna, hon hade tillgång till alla planer.
På vems initiativ ansökte du om fler timmars assistans och överklagade besluten?
– Jag har aldrig bett om flera timmars hjälp. När jag tog upp det här med min kontaktperson på Assistansia, att de gör som de vill, inte som jag ville, så fick jag beskedet att Assitansia vet vad de gör. 
Menar du att Assistansia gjorde allt det här mot din vilja?
– Ja, jag har inte känt till det där en enda gång, säger 47-åringen.

12.00: Kammaråklagare Marianne Staaf ber 47-åringen att berätta om sina besvär 1995 när han kom till Sverige.
– Det psykiska måendet var inte som nu. Gradvis började besvären bli värre under 1998 och 1999 och då kunde jag inte längre stå ut så jag tog kontakt med läkare.
Vad bestod dina problem av då?
– Det är som jag sade tidigare. Jag hade ryggbesvär som strålar ner till fötterna. Det var på grund av splittren som jag har… Det är som ström eller något som stöter till genom kroppen när jag går.
Enligt 47-åringen skadades han av granatsplitter någon gång 1986-87. Någon tidigare medicinsk dokumentation av skadorna finns dock inte. Det första beskedet han fick om angående vad hälsoproblemen berodde på var, enligt 47-åringen, diskbråck.
Under åren 1998-99 ska mannen, trots sina många besvär, ha jobbat några timmar varje dag som ledsagare till en cancersjuk person.
– Ja, jag jobbade två timmar åt dagen för honom.
Fick du betalt för det?
– Ja.
Kammaråklagare Marianne Staaf fortsätter att pressa 47-åringen med frågor om hur hälsotillståndet utvecklats under åren. Bilden som växer fram utifrån mannens svar är att han, under veckorna som han mådde som sämst, minst en gång i veckan behövde hjälp med att nästan allt men han har svårt att precisera närmare omfattningen.
Hände det varje vecka?
– Ja.
Hände det varje vecka att du behövde hjälp med att bli duschad?
– Säkert.
Behövde du någon gång varje vecka med att borsta tänderna?
– Ja, jag behövde det.
Och samma sak med toalettbesöken?
– Jag har pratat om det här med polisen. Jag vill inte prata om det framför alla här.
Du kan svara ja eller nej.
– Tingsrätten har inte läst polisförhören, påminde 47-åringens advokat honom om.
– Vad var frågan, undrade 47-åringen.
Har du behövt hjälp åtminstone någon gång varje vecka i samband med toalettbesök?
– Ja.
Och blivit matad?
– Också.
Och hjälp med förflyttningar inomhus?
– Ibland. På morgonen när jag vaknade känner jag mig stel i kroppen. Sedan känns det bättre när jag tagit medicinen och duschat.
Efter 2011, har du haft de här behoven minst en gång i veckan också?
– Nej, jag har minskade behov och jag har också haft för avsikt att kontaktat Assistansia för att berätta om det. Jag har skrivit brev till dem.
Vad var det som gjorde som du avsade dig den här assistansen maj 2012?
– Jag kände att jag blev bara psykisk sämre av att Assistansia överklagade besluten, och jag ville inte göra det, jag ville ta avstånd från dem. Det har jag själv sagt till juristen från Assistansia.
Vad var det du behövde hjälp med då?
– Städning, matlagning, tvätta kläder och komma ut lite för jag vågade gå ut själv ifall jag ramlade och skadade mig. Jag har tagit upp det här med Assistansia och de här svarat att beslutet om assistanshjälp förnyas automatiskt och att nästa gång skulle vi ta upp det.
Den 25 februari 2011 träffade 47-åringen läkaren Margaretha Liljedal Lejon, som kommer att vittna under fredagen. Enligt kammaråklagare Marianne Staaf skrev läkaren att hon träffade patienten på hans uttryckliga begäran om att få ett nytt intyg om att han behöver fortsatt hjälp.
Han ska då ha beskrivit för läkaren att han inte kunde göra något själv. Han kunde inte föra soppa till munnen, äta ris eller borsta tänderna själv. Han behövde hjälp med att röka.
Det här stämmer inte riktigt med vad du sade att du kunde göra 2011. Har du någon kommentar till det?
– Det är så att det ligger alltid i läkarens natur, när man träffar dem, att de utgår ifrån beskrivningen från den första diagnosen. Jag har inte sagt det där till henne. Hon har tagit samma beskrivelse som fanns från början i journalen. Jag var på väg att träffa en annan läkare men fick träffat henne i stället.
Har läkaren hittat på att du har sagt det här till henne?
– Nej, jag vill bara säga att jag sade till henne att jag behövde ett intyg från journalen för att skicka till juristen på Assistansia.
Var det inte så att du har kraftigt överdirvit dina behov för att du skulle få assistanshjälp?
– Nej, jag har inte gjort det. Det är Assistansia som begär intygen och skickar in vad de vill.
Hur ser ut dina besvär ut idag då?
– Besvären finns kvar men jag har inget alternativ.
Hur har du klarat dig på häktet utan hjälp?
– Jag var illa tvungen. Vem skulle hjälpa mig annars, säger 47-åringen som uppger att han tar olika mediciner för att sova och må psykiskt bättre. Han har dock inte fått några smärtstillande medel. 

11:30: Efter pausen börjar man förhöret med 47-åringen som står åtalad som misstänkt för grovt bidragsbrott och grovt bedrägeribrott.
– Jag vill börja med och be så mycket om ursäkt för mina barn. Jag har inte haft för avsikt att lura dem, utan jag har gjort allt själv, inleder 47-åringen och han får berätta om sin uppväxt och familjeförhållanden.
– Min far bor i Irak och är mycket sjuk. Han har fått blodpropp och det är oklart hur länge till han kan leva, säger mannen genom sin tolk.
Han uppger också att han var länken mellan Assistansia och hans barn. Och länken mellan honom och bolaget var försäkringskassan. 47-åringen får också möjlighet att berätta om sin uppväxt i Irak och deltagande i kriget, men han vill inte gå in på detaljer för ”det är mycket traumatiska minnen”.
Kammaråklagare Marianne Staaf konstaterar att 47-åringen kom till Sverige 1995:
Uppgav du då att du hade några kroppsliga men ifrån kriget i Irak?
 – Nej, för jag kände inte till situationen här och det är ingen som har frågat mig om det.
Hade du då några kroppsliga besvär?
– Det var inte mycket men jag hade stått ut med det.
Vad hade du då för besvär?
– Problem med motoriken. Musklerna var stela morgnar och kvällar, särskilt när det är kallt.
Kammaråklagare Marianne Staaf påpekar att 47-åringen fyllde själv i uppgifterna på arabiska till asylansökan som han lämnade in när han kom till Sverige. Han ska då ha uppgett att pappan var född 1935 och var död.
Hur kommer det sig att du har uppgett att han är avliden?
– Jag vet inte. Jag kom genom in med hjälp av smugglare, det var mycket missförstånd då.
Kammaråklagaren påpekar vidare att 47-åringen i samma asylansökan uppgett att de enda skador han hade fått med sig från tiden under kriget var blåmärken och värk som försvann med tiden. Och han svarade nej på frågan om han hade fått några bestående men av övergreppen.
Har du någon förklaring till det?
– Jag kommer inte ihåg hur man fyllde i det. Jag minns att vi fick formuläret på arabiska och jag fyllde i det. Vad gäller mina besvär så har de med ålder och vikt att göra, säger 47-åringen.

10:15: De misstänktas advokater får möjlighet att ställa kompletterande frågor till 47-åringens son. 
– Jag tror inte att min pappa har fejkat allt, svarar mannen på frågan om han misstänkte att det var något skumt med 47-åringens hälsotillstånd.
Den unge mannen får också frågor gällande resan till Egypten och filmen som visar att 47-åringen och hans två söner rider på hästar och kameler. 47-åringens advokat, Mikael Abrahamsson, påpekar att man ser på filmen att hans klients häst leds av en ung pojke.
– Blev era hästar också ledda av någon annan?
– Nej, vi klarade att rida själva. Pojken lede pappas häst för att pappa inte skulle ramla och slå sig.
– Man ser inte på någon av filmsekvenserna hur din pappa kommer upp på och ner från något av djuren, påpekade Mikael Abrahamsson.   
– Jag och min bror hjälpte honom upp och ner, säger mannen.

Artikelbild

09:30: Kammaråklagare Marianne Staaf förhör den misstänkte 47-åringens yngsta son, som också jobbade som assistent åt honom. Det är en mycket uppladdad, fokuserad och kvick åklagare som ställer frågor i rasande fart. 
Vem är det som bestämmer i familjen?
– Mamma bestämmer men om vi behövde ta några större beslut som gällde alla barnen så måste pappa vara med.
Kan du beskriva så noga du kan hur du har upplevt din pappas hälsotillstånd?
– Han var arg, stressad. Han brukade få skakningar och han hade ont i knän.
Vet du varför?
– Det hände något i kriget. Han blev skadad.
Hur skadades han?
– Jag kommer inte ihåg, det var länge sedan det hände och vi pratade inte mycket om det.
Kammaråklagaren påminner mannen om att han, första gången då han förhördes av polisen, inte ville svara på några frågor överhuvudtaget om sin pappas handikapp.
– De hade tagit min pappa och min mamma till polisen och det var en jobbig situation för mig.
De följande frågorna handlar om hur mannen, då han var 16 år gammal, fick sommarjobba som assistent åt sin pappa. Enligt honom hade han ingen direkt kontakt med bolaget som förmedlade jobbet, Assistansia.  Han uppger att han i så fall hade kontakt med bolaget genom pappan.
Vad innebär det att vara personlig assistent?
– Laga mat, städa, handla, hjälpa honom bära saker.
Hur visste du vilka tider du skulle jobba?
– Genom pappa.
Din första arbetsdag, berätta vad du gjorde.
– Det var 2009. Det han bad mig att göra, det gjorde jag. Städade, hjälpte till med förflyttning. Plockade ut rullstolen i hissen.
Har du matat honom?
– Nej.
Har du rakat honom?
– Ja.
Har du hjälp honom med hans hygien?
– Jag har duschat honom. Men jag vill inte gå in på det. Det viktiga är att jag gjorde det. Någon gång har jag borstat hans tänder, när han mådde sämre.
Har du hjälpt honom efter toalettbesök?
– Det har jag gjort, flera gånger.
Gjorde du det också dagen när han klättrade på pyramiden?
– Vill du verkligen att jag ska minnas det?
Har du gjort det under den resan?
– Ja. 
Enligt sonen blir 47-åringen psykiskt och fysiskt mycket bättre när han är bortrest. Det är solen och att vara utomlands som orsakar förändringen, menar han.
Kammaråklagaren Marianne Staaf ställer sedan ett antal frågor om hans relation med utredningens kronvittne, en ung kvinna som han gifte sig med och som jobbade som assistent åt 47-åringen.
Förhöret fortlöper inledningsvis i normal ton men stämningen blir ilsken när den unge mannen krävs på besked om han och kvinnan haft sex med varandra.
– Vad har det saken med att göra? Jag tänker inte svara den frågan!
Jag har rätt att ställa vilka frågor jag vill och du har rätt att inte svara om du inte vill.
– Jag tänker inte svara, sade mannen bestämt.
Rättegången följs av ett stort antal Linköpingsbor. Problemet med ljudkvalitén i rättssalen fick dock en man vid två tillfällen att kräva högt att den förhörde mannen skulle prata rakt in i mikrofonen.

Héctor Barajas