16:00 Nytt vittne i rättssalen. Denna gång är det en rättsläkare, som arbetar med klinisk rättsmedicin och även på patologen.

Han menar att han inte har sett något i journalen eller annat material, som skulle kunna förklara att 47-åringen inte klarar av de grundläggande behoven själv.

– Sjukvården i Sverige bygger en relation patient-läkare där öppet ifrågasättande inte ingår. Man litar på varandra.

Åklagaren frågar vidare:

Är det rimligt att anta att man på grund av psykisk sjukdom är förhindrad att utföra de grundläggande behoven?
– Det är en väldigt svår fråga. Jag vill poängtera att jag inte är psykiatriker. Men att man kan få en total oförmåga rent av psykogena orsaker måste vara mycket långsökt, säger rättsläkaren.

47-åringens försvarare, advokat Mikael Abrahamsson, börjar fråga:
Du är rättsläkare. Är du specialist inom neurologi?
– Nej.
Inom psykiatri?
– Nej.
Inom anestesi?
– Jag är inte specialist i det, säger rättsläkaren, och får därefter medge att han inte har kompetens eller anledning att ifrågasätta en psykiatrikers bedömning av 47-åringens posttraumatiska stressyndrom.
– Man ska vara väldigt noga med vilka roller vi har. Jag är inte psykiatriker. Som rättsläkare är jag bra på fysiska skador, somatiska sjukdomar. Jag sätter mig inte och ifrågasätter honom. 

Ett par minuter senare avslöjar advokat Mikael Abrahamsson att han är major och fortfarande är anställd inom försvarsmakten. Han vet att bland annat Nato använder sig av granater med keramiskt splitter.
Kan man utesluta att min klient har det i kroppen?
– Det finns träsplitter och plastsplitter också. Det vi tittade efter var metallfragment. Om man har små fragment av trä eller plast kan det vara oerhört svårt att hitta dem.
Kan du helt eliminera möjligheten att det finns splitter i 47-åringens kropp av annat material än metall?
– Man får ställa det mot kroppsundersökningen. De måste in i kroppen. Och det finns inga andra större metallfragment i kroppen. Men svaret är: Nej, jag kan inte utesluta det, säger rättsläkaren.

Artikelbild

| Den 47-årige huvudmannen pressades hårt av kammaråklagaren under torsdagen.

Därefter avslutades rättegången för den här dagen. Förhandlingen återupptas den 28 februari, då med huvudvittnet i härvan.

15:00: Dags för en läkare som är specialist i allmänmedicin och socialmedicin samt jobbar både på en Smärt- och ryggcentrum på US samt specialistenheten Flyktingmedicinscentrum och som förtroendeläkare på Försäkringskassan.
Hon säger att hon har träffat 47-åringen i två omgångar. Den första gången var 2004 i samband med att han fick en remiss från en vårdcentral i Linköping.
Läkaren jobbade då på Flyktingmedicincentrum och träffade 47-åringen som ville ha ett intyg på att han behövde en elrullstol. Han använde då kryckkäpp och uppgav att han hade splitterskador i ryggen, knäet och foten, säger läkaren. Och just det fanns inte någon medicinsk dokumentation tillgänglig.

– Vi tyckte inte att han behövde elrullstol. Han kunde gå och om man får en rullstol så minskar möjligheten att man går. Det fanns inte ett tillräckligt medicinskt skäl.
Kunde du ställa en diagnos?
– Det fanns inte så mycket fynd i undersökningen, säger läkaren.

2010 ägde nästa kontakt rum. 47-åringen kom till läkarbesöket med sin personliga assistans. Han satt i rullstol och fick hjälp av assistenten att ta sig till undersökningsbritsen, men han ville inte bli undersökt liggandes på den.

– Att han satt i rullstol förvånade mig mycket eftersom han inte hade tillbakabildning på muskulaturen. Han sade att inte föra en kaffekopp till munnen, men han sade också att rökte 40 cigaretter per dag. Jag fann det inte trovärdig. Det var också fullständigt orimligt att man är så fullständigt handikappad dagtid och sedan klarar man sig själv nattetid.
Kunde se något medicinskt skäl till att han inte kunde använda sina armar och sina händer?
– Nej.
Skrev du något intyg?
– Ja, jag skrev att jag inte hade hittat några fysiska fel eller något annat som motiverade att han inte kunde använda sina armar eller ben.
Du skrev också i din bedömning att det ”varken är realistiskt eller humanitärt att dra in den hjälp som han har haft den lång tid”. Hur tänkte du då?
– Det är min erfarenhet, att om man plötsligt avbryter en förmån, är det inte alltid till så stor hjälp. Patienten känner sig kränkt, oförstådd och upplever sig själv mer sjuk. Jag uppfattade inte min roll som att vara domare, säger läkaren och fortsätter:
– Patienten stapplade fram men det fanns inga objektiva medicinska fynd för det. Diagnosen blev att det är psykiska orsaker som tar sig fysiska uttryck. Jag uppfattade alltså inte honom som en normal frisk person.
I en journalanteckning från 2004 skrev du att han påvisade en ”psykogen pålagring”. Vad betyder det?
– Att jag uppfattade att patienten överdrev sina symptom, att han ville vara sjukare än vad han egentligen var, säger läkaren.

47-åringens försvarare, advokat Mikael Abrahamsson, frågar:

I någon av de dina specialiteter ingår neurologi?
– Nej.
Psykiatri?
– Nej.
Anestesi?
– Nej. 
En av dina nuvarande arbetsgivare är Försäkringskassan. Vet du att de är part i det här målet?
– Ja.

Men det påverkar inte ditt vittnesmål. Du har avlagt ed. 
– Nej. Det påverkar inte mitt arbete i övrigt på Försäkringskassan. Man är positivt till att man även är klinisk verksam, som jag är. 
Psykogen pålagring, kan man säga att det är samma sak som psykosomatiska besvär?
– Inte direkt, men de hänger ihop, naturligtvis. Det gör dem.
Var är ”psykosomatiska besvär” då?
– Det är i princip samma sak, säger läkaren.
Anders Bengtsson, överläkare och specialist i psykiatri.

Advokat Mikael Abrahamsson påminner läkaren om att hon i det senaste intyget uppgett att hon instämmer i en överläkare och specialist i psykiatri, som skriver att 47-åringen lider av en varaktig personlighetsförändring till följd av krigsupplevelser. 
Att han inte beviljades elrullstol 2004 var för att patienten riskerade att bli mer handikappad, fick läkaren också tydliggöra. Advokat Mikael Abrahamsson berättar då för läkaren att hans klient har låtit sig röntgas under tiden som han varit i häktet.
Man har hittat två stycken granatsplitter i fotleden. Ett splitter trängde helt in i benet, det andra bara halvvägs, och så hittade man också ett granatsplitter ett i knäet. Skulle de vara ett objektivt medicinskt fynd?
– Ja, det är det, medger läkaren.

En läkare som är specialist i rehabiliteringsmedicin och jobbar hundra procent som försäkringsmedicinsk rådgivare på Försäkringskassan blir också kallad till att vittna. Hon har aldrig träffat 47-åringen men har skrivit ett yttrande i samband med att ärende återaktualiserades.

Advokat Mikael Abrahamsson pressar vittnet med frågor om huruvida hon verkligen kan vara objektiv när hon skriver sina yttranden:

Känner du dig rent objektiv eller vill vara din arbetsgivare till lags när du skriver dina bedömningar?

– Jag är inte anställd som läkare utan som tjänsteman. Juridiskt sätt lyder jag inte under socialstyrelsens tillsyn. Jag förstår inte riktigt frågan.
Jag kan omformulera det på ett enklare sätt. Om din arbetsgivare ber dig om ett yttrande, har du då i bakhuvudet vad din arbetsgivare vill och är du objektiv då?
– Jag skriver yttrandet och gör det utifrån min kompentens för att förklara så mycket som möjligt, inte för att staten skulle tjäna några pengar, säger läkaren.

14:30 Advokat Mikael Abrahamsson kommer vinnande ur den rättsliga striden med kammaråklagaren Marianne Staaf. Rådman Peter Sundström meddelar nämligen följande efter pausen:
– Huvudregeln i brottsbalken är att vittnen ska höras var för sig och inte ska vara samtidigt i rättssalen. Man kan göra undantag om det finns särskilda skäl för det. Och vi anser inte att det föreligger sådana skäl nu. Vi kommer att höra dem ett i taget.

Artikelbild

14:00 Kraftmätningen mellan kammaråklagaren Marianne Staaf och försvarsadvokaten Mikael Abrahamsson intensifieras och det leder till att rättens ordförande, rådman Peter Sundström, måste besluta om en paus för att bläddra i lagboken och komma fram till ett beslut.

Det hela börjar med att åklagaren har begärt att få ha alla läkare, som ska höras som vittnen, sittandes bredvid varandra och samtidigt i rättssalen.

– Det tycker inte jag om! Det har jag aldrig varit med om, säger Mikael Abrahamsson bestämt.

Marianne Staaf replikerar med att säga att hon har varit med om det tidigare och att det är ett "alldeles utmärkt sätt".

Artikelbild

– Det gjordes också i det tidigare assistansmålet och det beviljades av rätten, säger hon.

Det utmärkta med det hela, menar åklagaren, är att de är experter och kan då kan ta del av varandras åsikter.

– Herr ordförande, jag har faktiskt med all respekt för tidigare mål och eventuella fel som gjordes, men det vore att frångå processens gång att låta vittnen sitta samtidigt i rättssalen. Och jag undrar om det inte är rättegångsfel att göra på det visset, säger Mikael Abrahamsson och fortsätter:
– Det är barockt! De ska inte få höra vad de andra säger i förhören.

– Det är inget rättegångsfel att göra på det sättet, kontrade Marianne Staaf och påpekade:

– Möjligheten finns med i rättegångsbalken. Jag har haft ett sexuellt mål i hovrätten där rättsläkare och gynekolog var vittnen och satt samtidigt, och ingen hade något att erinra om det.

Beslut meddelas klockan 14.30.

13:20 Efter lunchpausen blir det ännu en handläggare på Försäkringskassan som får vittna om myndighetens möten med 47-åringen.

Hon gjorde ett hembesök den 11 oktober 2010 och då var också hans ex-fru samt två representanter från Assistansia närvarande. Det var 47-åringen själv som berättade om sina problem.  Allt skedde på svenska och utan tolk.

– Jag har inget minne om att jag hade några besvär med att förstå honom, säger handläggaren.

Hembesöket gjordes inom ramen för en omprövning av assistansersättningen. En sådan omprövning ska göras vartannat år, förklarar handläggaren. Syftet med hembesöket var att se om behovet fanns kvar.

Nämndes det under besöket något om att fler assistanstimmar behövdes?

– Ja, det gjorde det och jag informerade dem om att de måste lämna in en ny ansökan. Jag kan inte säga om det var utföraren eller han själv som tog det upp.

Var det någonting i hans berättelse som gjorde på något sätt att du kände dig tveksam?

– Nej, inte då.

Den här termen ”grundläggande behov”, använde du det när du pratade med honom?

– Nej. Jag pratade om de saker som han behövde hjälp med, säger handläggaren.

Innan beslutet om 15 timmar och 15 minuter i assistans för grundläggande behov fattades formellt, kom det in en inlaga från Assistansia som gick ut på att mannen behövde mer assistenstid för toalettbesök.

Med advokat Mikael Abrahamssons hjälp får rätten höra av handläggaren att bakgrundsmaterialet som hon hade med sig var den samma vid den förra prövningen. Några nya läkarintyg begärdes inte in heller.

Rätten får också veta att regelverket ändrades från första beslutet till dess att handläggaren gör tvåårsprövningen 2010. Och det har att göra med måltider.

– Vi inte längre fick räkna inte tid för måltider om man inte behövde hjälp att föra in maten till munnen.

Och det senare, konstaterar Mikael Abrahamsson, resulterar i att antalet timmar som senare beviljas minskar.

Frågan är inte illa menad, men vilken medicinsk kompetens har du?

– Jag har ingen.

Jag har fäst mig vid att ni vid hembesöken sitter bara ner och pratar. Ni ber inte den försäkrade att visa några moment. Varför?

– Det är inget vi får be om. Det är andra som gör det, säger handläggaren.

 

11:45 Dags för vittnena att förhöras. Förs in i rättssalen är en kvinna som jobbar som personlig handläggare inom funktionshinderområdet på Försäkringskassan. Hon var hemma hos 47-åringen och gjorde en utredning. Besöket skedde den tionde januari 2007 och det ingår i myndighetens utredningar att man ska träffa de som söker ersättning.

Kammaråklagare Marianne Staaf frågar:

Kommer du ihåg vilka mer fanns mer där?

– En företrädare från assistansbolaget.

Hade ni någon tolk?

– Nej.

Vem har gett dig information?

– Det var 47-åringens egen berättelse. Besöket tar vanligen mellan en till två timmar. Man har bara ett samtal.

Vem är det som har berättat för dig om hans problem?

– Han själv.

Om det inte hade varit så, hade hon skrivit att uppgiften lämnades av företrädaren från assistansbolaget?

– Ja. Framställdes det ett sådant önskemål om tolk?

– Nej.

Ni förstod varandra?

– Ja. Det är min uppfattning, säger handläggaren.

Än så länge framstår försäkringskassans tjänsteman som ett mycket trovärdigt vittne som kan sin sak och har gjort en noggrann utredning. Men detta kommer att förändras, om inte helt och hållet så tillräckligt mycket, i samband med att 47-åringens försvarare, advokat Mikael Abrahamsson, börjar ställa frågor.

Kvinnan har efter besöket hos 47-åringen nämligen skrivit en promemoria. Och där finns en ganska så omfattande uträkning om vad han har för behov och vilken tidsåtgång det kräver, förklarar advokaten och undrar:

Under besöket fanns ingen tolk och du har sagt att ni förstått varandra bra. I dina journalanteckningar fastnar jag för flera meningar. Du använder uttrycket "Tidsåtgången för morgonhygien", är det hans egna ord eller din tolkning av vad han säger?

– Ja, svarar handläggaren.

Du är där mellan en och en halv till två timmar. Han svarar på dina frågor. Åklagaren frågade om ni gjorde någonting mer. Bad du honom visa någonting?

– Nej.

Hur är det egentligen i ert regelverk, får ni be personen som utreds att visa vad?

– Jag vet inte. Så utreder inte jag. Det är ett samtal vi för.

Men är det inte syftet med besöket att se vad han kan göra?

– Det har vi andra underlag för.

Vad syftar hembesöket då till?

– Att den som ansöker får berätta med egna ord sin historia.

Har du någon gång bett någon av de som utreds att visa vad de kan göra?

– Nej. Jag litar på vad folk säger, säger handläggaren.

Det sista som advokat Mikael Abrahamsson gör för att så tvivel i handläggarens vittnesmål och trovärdighet, är att åberopa delar av förundersökningen som visar att handläggaren hade kontakt med företrädare för assistansbolaget och pratade om fallet med dem, trots att det vid tillfället inte fanns någon formell, underskriven fullmakt mellan Assistansia och 47-åringen.

De tre övriga försvararna får slutligen också möjlighet att ställa frågor till försäkringskassans handläggare men de avböjer artigt erbjudandet.

 

11:30 Rättegången fortsätter med att de tre medåtalades försvarare ställer kompletterande frågor till 47-åringen. Av dialogen framgår att sönernas kontakter med Assistansia har skett via 47-åringen, som i sin tur har kommunicerat med mannen som var anställd av assistansbolaget och som fungerade som kontaktperson.

Allting, allting. Om jag eller mina barn behövde något så har han fixat det, säger 47-åringen.
Ex-fruns försvarare, advokat Per Joelsson, undrar om 47-åringen också fungerade som arbetsledare åt henne.

– Javisst, det är säkert, säger 47-åringen och fortsätter:

– Allt som var tungt för mig bad jag henne att göra.

Kammaråklagare Marianne Staaf ställer också ett par kompletterande frågor:

Varför smet du ut bakvägen när polisen kom för att gripa dig?

– Jag hoppades att du skulle fråga det. Jag bor inte på den adressen, jag var bara där. Och när polisen kom, gick jag in med polisen normalt. När jag var ute på balkongen, knackade det på dörren.

Du har rest utan egna assistenter utomlands. Hur har du klarat alla de här många uppgifter utan assistenter?

– Jag rörde inte mig mycket. Jag kom till flygplatsen, gick en bit till flygplanet och sedan en bit till bilen som väntade på mig. Där fanns alltid folk som jobbade och kom och hjälpte mig för lite pengar.

Blev du matad av flygvärdinnorna eftersom du inte kan äta själv?

– Jag äter aldrig på flygplan, eftersom jag åker med Ryanair.

Hjälper flygvärdinnor dig till toaletten?

– Var säkert. Jag har rest många gånger, jag har aldrig sett hur en toalett i ett flygplan ser ut.

Du håller dig alltså?

– Ja, säger 47-åringen.

10.30 47-åringen får svara på frågor om relationen med kronvittnet, det vill säga den unga kvinnan från Marocko som fick arbetstillstånd i Sverige för att jobba åt honom som assistent. Enligt honom hade hon problem med hälsan.
Kvinnan polisanmälde 47-åringen i maj 2012 och det var det som blev den direkta orsaken till att fyra medlemmar i familjen blev åtalade. Hon gjorde det för att få skadeståndet, hävdar 47-åringen.

– Vi var osams med henne. Jag skulle säga upp assistanshjälpen och hon skulle bli hemskickad till Marocko. Att hon bodde här hängde ihop med arbetet hos mig. När hon fick reda på det, polisanmälde hon mig.
Gjorde hon någonting innan mot dig?
– Hon har skickat hotfulla SMS-meddelanden innan hon polisanmälde mig.
Advokat Mikael Abrahamsson visar ännu en gång att han har kan förundersöknings innehåll. Åklagaren Marianne Staaf läste av oklar anledning inte upp innehållet i de hotfulla SMS:n, men dessa finns med i utredningen och

Mikael Abrahamsson gör då det.

Första meddelandet:
Nu är det slut. Gjort allt jag behöver göra. Nu ska du få ta konsekvenserna.

Andra meddelandet:
Okej, nu är det slut. Jag svär vid gud att du inte vet vad som kommer att hända. Du kommer att ångra dig på grund av ditt handlande. Jag ringde men du svara inte. Du vet inget men i morgon kommer du att veta.

Sms-meddelandena, får vi veta nu av advokat Mikael Abrahamsson, skickades av kvinnan den 20 maj, det vill säga ett par dagar före att kvinnan gjorde polisanmälan. 47-åringen ska ha visat dem för polisen under ett tidigt förhör och dessa blev tolkade och ordagrant nedtecknade i protokollet.

Mikael Abrahamsson avslutar förhöret med följande frågor:

Har du med vet och vilja, eller det vi kallar uppsåt, försökt lura till dig pengar av svenska staten?
– Aldrig.
Har du bara följt de instruktioner som du har fått av Assistansia?
– Ja, jag gjorde precis det jag blev tillsagd av dem att göra.
Skulle du försätta dina pojkar och din före detta fru i en sådan här situation?
– Omöjligt.
När de har fått papper från Assistansia eller från dig så har du gjort det på bolagets begäran?
– Ja.
Du har alltså trott att du har gjort rätt?
– Ja, säger 47-åringen.

10.00: Fullsatt i dag igen i rättssal 3 vid Linköpings tingsrätt. Rättegången mot den 47-årige mannen fortsätter med att hans försvarare, advokat Mikael Abrahamsson, ställer frågor till honom. Han börjar med att konstatera att 47-åringen står åtalad som misstänkt för att ha spelat sjuk för att få assistansersättning. Sedan går advokaten igenom en rad handlingar som upprättades vid de första kontakterna mellan 47-åringen och assistansbolaget. Det rör sig om en fullmakt, ett uppdragsavtal och en tidrapport, samtliga skrivna på svenska.

– Nej. Ärligt talat kan jag varken läsa eller skriva på svenska, blir 47-åringens svar på frågan om han fick läsa något av dessa dokument på hans modersmål, arabiska.
Fullmakten innebar dels att Assistansia åtog sig att företräda honom gentemot kommun och myndigheter, dels att han medgav att pengarna som han fick i assistansersättning sattes in på bolagets konto.
Enligt 47-åringen var han först i kontakt med en namngiven man med arabiskt ursprung som sade att han var delägare i bolaget. Det var han som sedan satte honom i kontakt med ännu en namngiven man, anställd av bolaget och som kom att fungera som hans kontaktperson. Och så var han också i kontakt med en namngiven kvinna, som var bolagets jurist samt den som skrev under i tidrapportredovisningen med beräkningen av assistansbehovet och som skickades in till kommunen.

Var har juristen fått de här uppgifterna ifrån?

– Jag vet inte, det är första gången jag ser det här pappret.
Vet du vad är den juridiska betydelsen av ”Grundläggande behov”?
– Assistansia har inte talat om för mig vad det betyder.
Har någon från kommunen gjort det?
– Aldrig
Försäkringskassan?
– Aldrig.

Förhöret fortsätter med en genomgång av 47-åringens kontakt med vården. Totalt ska han ha haft kontakt med nio läkare och specialister. Det hela började med en kroppslig undersökning på en vårdcentral 2006. Därifrån blev han remitterad till specialisterna på Flyktingmedicincentrum på US i Linköping.
Det var dessa läkares intyg som låg till grund för beslutet om assistansersättning, konstaterar advokat Mikael Abrahamsson. Utöver dem träffade 47-åring också en specialist som gjorde en bedömning av hans motoriska begränsningar.  Han minns inte riktigt hur det gick till men uppger att de mestadels satt och pratade. Specialisten har i intyget skrivit att hon observerade att han hade problem med att ta sin in i och ur sängen, samt med förflyttningar när han väl låg där.

Fick du visa för henne hur du tog dig in i och ut ur din säng?
– Nej, säger 47-åringen.