Under den kyliga fredagskvällen radas husvagnar och husbilar upp utanför Linköpings motorsällskaps klubbhus i Sviestad. Fordorna ägs av familjer som gör sig redo för helgens kommande motocrosstävling MX outlet cupen. Två mammor på plats, vars barn ska tävla, är Caroline Olstrand och Susanne Andersson.
Caroline Olstrand, vars son är tolv år, säger att hon och pappan märkte sonens intresse för motocross när han var 2,5 år. Först avvaktade de lite, men efter hand såg de glädjen sonen fick av sporten. Nu spenderas kvällar och helger vid motocrossbanan. Hon förklarar att hon efter jobbdagen åker direkt med en fullpackad buss och hämtar sin son för att sedan åka till motocrossbanan. När hon sedan kommer hem ska det tvättas kläder och planeras inför nästkommande dagar.
– Det är ett roligt, men hektiskt liv, säger Caroline Olstrand.
Susanne Andersson, vars son är 17 år, har varit med sin son på träningar och tävlingar sedan han var fyra år. Hon har genom åren rest runt överallt i Sverige för att sonen ska träna och tävla i både lokala tävlingar och SM. Genom åren har hon spenderat mycket tid i och vid banorna, och uppskattar att de lägger runt 25 timmar per vecka på sporten.
Susanne Andersson säger att hon genom åren märkt hur fler mammor dyker upp vid banorna jämfört med när sonen började med motocrossen. Hon säger att utvecklingen även har gått från att mammor säljer korv till att de hjälper till med allt möjligt på och vid banan.
– Man ger signaler till barnen att det inte finns någon skillnad i om det är mammor eller pappor som hjälper till, säger hon.
Olstrand och Andersson påpekar båda att livet som förälder till ett motocrossbarn har gjort att de fått ta till olika skepnader. De påpekar vikten av att barn och föräldrar pratar med varandra och är ärliga om något känns tufft.
– Man vill inte släppa ut barnen på banan om det inte känns bra, säger Caroline Olstrand.
Båda mammor säger att sönernas intresse innebär mycket jobb och att det kan bli tufft ibland, men att tiden som spenderas på motocrossen inte heller skulle kunna vara möjligt om det inte vore för varderas familjs intresse. När barnen känner att de lyckats förs det över till mammorna.
– Man har hjälpt föraren att lyckas och då blir det genuin lycka för en själv, säger Susanne Andersson.
