Vår stad
Vid ett betydande antal tillfällen har ärendet diskuterats i såväl stads- som kommunfullmäktige.
År 1917 grundade staden, med stöd av trettio Linköpingsbor, AB Smålägenheter för att ge några familjer en bra och billig bostad. Resultatet blev nästan 90 nya lägenheter med adresserna Östgötagatan 20 och Konsistoriegatan 14 till 30.
1942 beslöt stadsfullmäktige att skapa AB Råbergahus, namnändrat till Stångåstaden 1948, för att skapa nya billiga bostäder. Resultatet blev 48 nya lägenheter vid Gamla Tanneforsvägen.
Brandchefen Klas von Feilitzen föreslog 1919 att nya bostäder kunde skapas på stadens vindar. Hans motiv var att åtgärden skulle öka brandsäkerheten. Feilitzen menade att allt skräp på vindarna utgjorde en betydande brandrisk.
Genom åren har politiker och byggfolk mötts vid en rad tillfällen för att diskutera frågan hur fler och billiga bostäder kan skapas. En av alla dessa diskussioner ägde rum hösten 1952. Då var det byggmästaren Ragnar Bergbäck, tillika vice ordförande i byggnadsnämnden, som föreslog att nya bostäder kunde skapas på husens vindar.
Ett annat av Bergbäcks förslag, av Corren karaktäriserat som en brandfackla, var att sänka standarden i nya bostäder. Han menade att Linköpingsborna varken efterfrågade lyxbekvämligheter eller laboratorieliknande kök. Bergbäck pläderade vidare för att bygga enklare trapphus. Han ifrågasatte dessutom om alla lägenheter behövde ha balkonger.
Byggmästaren Wilhelm Gustavsson föreslog att staden skulle uppföra fler pensionärsbostäder, vilket skulle friställa en rad befintliga bostäder i Linköping. Det togs också upp att öka takten på framtagandet av nya stadsplaner och att med större byggbara enheter skapa ett mer rationellt byggande.
Diskussionen avslutades med att stadsfullmäktiges ordförande Carl Johansson uppmanade alla involverade att samarbeta. Bara genom att byta ut deltagarnas namn tycks referatet, inklusive avslutningen, kunna användas för flera motsvarande diskussioner.
Vid debatten hösten 1952 var det bara byggnadsnämndens ordförande Lennart Sjöberg som bröt mönstret. Han föreslog att ett åtta till tio våningar högt hotell skulle uppföras vid Drottningtorget. Det skulle inledningsvis kunna tjäna som nödbostäder. Sjöberg menade också att om fler byggnader flyttades till Gamla Linköping skulle nya byggbara tomter friställas och nya bostäder skapas i Gamla Linköping.