Sedan 2008 har Backaberg i stort sett stått tomt. Men snart får den gamla 1800-talsgården nytt liv.
– Det här är en miljö vi sneglat på några år och för knappt två år sedan kom vi in i diskussionerna om Backabergs framtid. Det känns fantastiskt roligt att vi nått fram hit, säger Simon Helmér, vd för Kulturfastigheter, helägt dotterbolag till Stångåstaden med uppgift att bevara och utveckla kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer.
Fler projekt planeras i området. Alldeles intill Backaberg vill Lejonfastigheter uppföra en förskola. Och i närheten planeras för nya studentbostäder.
När det gäller Backaberg tar Kulturfastigheter över från Linköpings kommun och rustar upp byggnaderna, som sedan kommer att hyras ut till Samordningsförbundet Centrala Östergötland. Där ingår Arbetsförmedlingen, Region Östergötland, Linköpings, Åtvidabergs och Kinda kommun samt Försäkringskassan. Uppdraget är att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet.
Förbundschef Mattias Bergström ser Backaberg som en utmärkt plats för rehabilitering av främst sjukskrivna.
– Vi tänker oss det här som en mötesplats dit företag och föreningar har lätt att komma och en bra plats för rehabilitering genom arbete med att återställa trädgården, säger Mattias Bergström, som Backabergs centrala läge med närhet till Trädgårdsföreningen och Universitetssjukhuset som en stor fördel.
Några av rummen i huvudbyggnaden kommer att användas som kontor för stationär personal från Region Östergötland. I framtiden finns idéer, men inga konkreta beslut, om att använda även gårdens andra byggnader i verksamheten.
Hur affären mellan Kulturfastigheter och kommunen slutligen utformas är inte klart än.
– Rent praktiskt gör det ingen skillnad. Antingen köper vi för en krona eller arrenderar med tomträtt för en krona. Och sedan hyr vi ut allt, säger Simon Helmér.
Projektkostnaden för att rusta upp de totalt sex byggnaderna – jordkällaren inkluderad – på den 3 500 kvadratmeter stora tomten beräknas till nio miljoner kronor.
Redan nu i veckan påbörjades arbetet. Jeanette Pihl, förvaltare och projektledare på Kulturfastigheter, beskriver tidsplanen:
– Bostadshuset är prio ett. Det ska vara klart till sommaren. Därefter väntar annexet och ekonomibyggnaderna. Vi räknar med att allt ska vara klart i oktober.
Att installera el, vatten, värme och ventilation är de största åtgärderna. Det ska ske varsamt för att bevara gårdens karaktär. Enligt Jeanette Pihl är man noga med att följa rekommendationerna i den kulturmiljöutredning som kommunen gjorde 2018.
– Vi har haft en byggnadsantikvarie knuten till projektet. Planlösning, trapphus, golvlister, fönster och dörrar hör till det vi kommer att bevara i så stor utsträckning som möjligt.
Järnspisarna i köken på båda våningarna i huvudbyggnaden samt flera kakelugnar sparas också.
På 1990-talet avslog Länsstyrelsen förslaget att byggnadsminnesförklara Backaberg. Det kulturhistoriska värdet på riksnivå ansågs inte tillräckligt unikt. Däremot uppges byggnaderna och miljön vara av stort lokalt intresse. Simon Helmér håller med.
– Det som gör miljön så unik och intressant är att den ursprungligen är ett exempel på utkantsbebyggelse som i dag är helt inkapslad i stan.
Att fylla Backaberg med liv när gården väl rustats är viktigt för den nya ägaren.
– Hus ska inte stå tomma, de ska användas. Vi ville antingen hyra ut det som bostad eller till någon form av verksamhet. Den här lösningen gör att vi kan behålla den öppenhet kommunen tryckt på som viktig. Ett krav är att grindarna inte får vara stängda. Det ska vara möjligt att gå på tomten mellan det gröna stråk som Trädgårdsföreningen och Magistratshagen utgör och som Backaberg är en del av, säger Simon Helmér.
Sedan i början av 1950-talet har det från Linköpings kommuns sida talats om att riva Backaberg. Motståndare mot dessa planer har det förvisso funnits många av under åren. Föreningen Backabergs vänner gjorde vad de kunde innan de tvingades lämna gården 2008. Och Miljöpartiet har förgäves motionerat om upprustning.
Men om det är några som verkligen förtjänar epitetet "Backabergs räddare" är det byggnadsarbetaren Elis Wretman och hans hustru Astrid. Trots avsaknad av moderniteter som indraget vatten bodde de på Backaberg mellan 1955 och 1988. Och trots påstötningar vägrade de flytta därifrån och omöjliggjorde därmed en rivning.
