Rollen som galande tupp ledde till akuten

Som teaterapa redan i lekis och med ett 100-tal teaterproduktioner bakom sig Àr det gestaltningen av tuppen Jussi som etsat sig fast. Den fick honom inlagd pÄ neurokirurgen med svÄra nacksmÀrtor. I strÄlkastarljuset: Niclas Angerborn.

Allt ljus pÄ mig, tack. Niclas Àr en teaterapa sedan lekis och beskriver den ultimata publikkontakten som förÀlskelse. "Man Àr ett med publiken och endorfinerna sprutar."

Allt ljus pÄ mig, tack. Niclas Àr en teaterapa sedan lekis och beskriver den ultimata publikkontakten som förÀlskelse. "Man Àr ett med publiken och endorfinerna sprutar."

Foto: Carina Glenning

Linköpings kommun2019-09-28 10:00

Hade han börjat knarka eller vad var det frÄgan om? Hur kunde han sÀnka sina betyg i elva Àmnen pÄ bara en termin, mellan Är ett och halva Är tvÄ pÄ gymnasiet?

Jo, det ska vi tala om. Den unge Niclas Angerborn hade gÄtt med i skolans teaterförening hemma i barndomsstaden Malmö.

– Med liv och lust gick jag in för teaterföreningen och snart var jag dess ordförande. Vi spelade teater för bĂ„de skolans elever och allmĂ€nheten. Oj, vilken blodad tand jag fick. Men skolan, den gjorde mig bara sĂ„Ă„Ă„ uttrĂ„kad.

Det var hÀr, under gymnasieÄren, som Niclas blev fast för evigt, knockad av den allra första förÀlskelsen med en teaterpublik.

Men egentligen började det redan i lekis. Han Àlskade att klÀ ut sig med peruker, handsvÀskor eller cowboyattiraljer. PÄ skolans roliga timme var han den sjÀlvklara stjÀrnan.

–  I mellanstadiet gjorde jag min första slapstick med en kompis. Vi gestaltade en restauranggĂ€st och en servitör som blev osams och började kasta mat pĂ„ varandra. Vi hade med oss kladdiga grejer som krĂ€m och mos hemifrĂ„n och det blev en omedelbar succĂ©.

Inte ens den arme lÀraren, som fick gno krÀm frÄn pianots tangenter efterÄt, hade nÄgot att klaga pÄ.

Varför komedi och fars?

– Det Ă€r inget jag valt sjĂ€lv, men det verkar vara den Niclas Angerborn publiken vill ha, den sida jag blivit mest uppskattad för. Man mĂ„ste ju ha mat pĂ„ bordet ocksĂ„ och komedin har blivit min trogna födkrok.

Den vanligaste frÄgan?

– Om jag Ă€r lika rolig privat? Min fru brukar svara ja. 

Beskriv magin med en plats i strÄlkastarljuset!

 â€“ Åh, det Ă€r ju den dĂ€r förĂ€lskelsen. AlltsĂ„, nĂ€r det klickar med publiken och vi blir ett gemensamt vĂ€sen som förstĂ„r varandra. Det Ă€r ögonblick av total eufori, endorfinerna sprutar och bekrĂ€ftelsen Ă€r total. Man Ă€r hövdingen av ögonblicket och accepterad av flocken.

Har du stort bekrÀftelsebehov?

– Det tror jag alla som utövar kreativa arbeten, som bygger pĂ„ prestation och dĂ€r man stĂ€ndigt blir bedömd, har. Euforin gĂ„r ju hand i hand med rĂ€dslan över att inte duga, inte kunna toppa sig sjĂ€lv.

– Under fyra Ă„r pĂ„ 90-talet orkade jag inte vara kreativ. Frilansande kan var gungigt och vi hade smĂ„ barn, sĂ„ jag körde buss i Linköpings city under fyra Ă„r, studerade mĂ€nniskor och spexade i mikrofonen. Ett hĂ€rligt jobb!

Kan yrket göra en odrÀglig?

– Ja, om du förvĂ€xlar teatern med verkliga livet och tror att du Ă€r lika bra privat som pĂ„ scenen. Jag tycker om Ingvar Hirdwalls citat "innerst inne Ă€r vi alla sĂ€ngvĂ€tare". Det Ă€r trösterikt, och sant.

Är en guldbagge en dröm?

– Ha ha, nej vet du vad. Den skulle bara efterlĂ€mna en massa Ă„ngest. Du vet vĂ€l att i princip alla Nobelpristagare i litteratur slutar skriva efter att de fĂ„tt priset. De vĂ„gar inte riskera att inte kunna toppa sig sjĂ€lva.

 â€“ Men skulle jag mot förmodan fĂ„ en fĂ„r jag vĂ€l börja köra buss igen.

Ditt frihetsberoende Àr stort.

– Jag fĂ„r Ă„ngest av att sitta fast i saker, dĂ€rför har jag alltid varit min egen. SkolbĂ€nken kvĂ€vde mig. SĂ„ jĂ€vla trĂ„kigt! Jag brukar sĂ€ga att jag har varit skoltrött sedan jag var 16 Ă„r.

 â€“ Jag anmĂ€lde mig faktiskt till Komvux för att lĂ€sa upp mina usla gymnasiebetyg medan jag körde buss. Jag gick hem direkt efter uppropet. Efter bara 20 minuter. Det gick inte. Jag vill ju leka!

Fars, komedi, buskis. Red ut!

– Fars Ă€r vanliga karaktĂ€rer i skruvade situationer. Komedi Ă€r skruvade karaktĂ€rer i vanliga situationer. Buskis Ă€r ursprungligen Stockholmsslang för utomhusteater, teater i busken. HĂ€r ska det vara skruvade, bonniga typer med stora tĂ€nder, bred dialekt och glasögon som flaskbottnar.

Vad sÀger du om farsens kulturella status?

–  Inget som den breda massan gillar anses fint av kultureliten. Det gĂ€ller fars, evenemang som melodifestivalen, dansbandsmusik, författare som Camilla LĂ€ckberg, ja, allt som gĂ„ hem i de breda lagren.

 â€“  Det betyder inte att allt folkligt Ă€r bra, men jag tror att mĂ€nniskor har lĂ€tt att bli provocerade av humor som inte passar dem. Inte heller betyder det att allt som spelas pĂ„ Dramaten Ă€r bra, bara för att det Ă€r Dramaten.

Vad gillar du filmroller?

–  Intressant att se den sidan, men inget jag suktar efter. Jag har varit polis i 100-Ă„ringenfilmerna. Man tar om samma scen tio gĂ„nger och talar in replikerna efterĂ„t, i studion. Sedan klipps allt ihop till en pyttipanna i klipprummet.

–  Det Ă€r inte min grej och jag saknar publiken. Att göra allt sjĂ€lv – skriva, spela och regissera tillsammans med min parhĂ€st Lasse Olofsson – Ă€r mera min melodi.

BerÀtta om Jussi!

–  Jag spelade tuppen Jussi en hel sommar i Gamla Linköping. Han gjorde katten Findus, gubben Pettsons katt, avundsjuk med sitt evinnerliga galande pjĂ€sen igenom. Jag gol tusentals gĂ„nger den sommaren!

– Till slut fick jag svĂ„r nackvĂ€rk, Ă„kte till akuten och blev inlagd pĂ„ neurokirurgen dĂ€r lĂ€karen undrade om jag hade nĂ„gon egen teori om nacksmĂ€rtan varpĂ„ jag svarade "ja, jag gal ju vĂ€ldigt mycket". SĂ„lunda bad han mig gala under ronden för att se hur jag spĂ€nde nacken. DĂ„ skrek en lantbrukare frĂ„n VĂ€sterlösa i samma sal "fy fan, det kĂ€nns ju som om man Ă€r hemma!"

Vad Àr du mest stolt över?

–  Att jag lyckats förverkliga min ungdomsdröm och jobba med teater.

Din största utmaning i livet?

– Att fortsĂ€tta vara kreativ och behĂ„lla lusten som kulturarbetare.

Beskriv dig sjÀlv med fem ord?

– OmtĂ€nksam, kontrollfreak, kreativ, bekvĂ€m, frihetsberoende.

Om du fick resa i tiden?

–  Att fĂ„ uppleva Linköping för hundra Ă„r sedan vore hĂ€ftigt.

Om du fick Ă€ndra en sak med dig sjĂ€lv? 

– Min svaga lĂ€ndrygg skulle jag gĂ€rna byta ut mot en stark. Har försökt att trĂ€na, men det var inget kul.

Har du nĂ„gon okĂ€nd talang? 

– Jag kan hĂ€rma en groda pĂ„ ett lite udda sĂ€tt. (Se grodan och flera imitationer pĂ„ corren.se).

Om du vore ett djur? 

– En fiskmĂ„s. De skrĂ€nar, skriker, gör som de vill och skiter i prick. 

NĂ€r Ă€r mĂ€nniskor riktigt pinsamma? 

– NĂ€r de ljuger och jag vet sanningen.

Egenskap du högaktar? 

– Mod.

Vad gör dig riktigt arg? 

– NĂ€r man behandlar de svaga i samhĂ€llet illa. Till exempel genom upphandlingar och neddragningar inom vĂ„rd och omsorg.

Ett annat yrke som ocksĂ„ hade passat dig? 

– Djurskötare pĂ„ KolmĂ„rden. Jag Ă€lskar djur och har haft typ 20 olika sorters husdjur.

Var trivs du allra bÀst?

– PĂ„ en badklippa vid VĂ€ttern eller pĂ„ en teaterförestĂ€llning pĂ„ West End.

Vem, levande eller död, vill du bjuda pÄ middag?

– Gösta Ekman.  

Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till? 

– Att spela teater tillsammans Nathan Lane pĂ„ Broadway.

MÄnga ansikten, mÄnga strÀngar pÄ sin lyra, men det Àr den roliga Niclas Angerborn publiken vill ha.
MÄnga ansikten, mÄnga strÀngar pÄ sin lyra, men det Àr den roliga Niclas Angerborn publiken vill ha.
Nyfiken pÄ . . .

Namn: Niclas Angerborn.

Född: 1966.

Familj: Fru Ingelin, barnboksförfattare, tvÄ vuxna barn och tvÄ barnbarn.

Bor: Centrala Linköping.

Gör: Frilansande teaterman. Just nu repas vinterns fars pĂ„ Sagateatern, Gröna hissen –  en fars i promillens tecken.

Fritid: Böcker, film och teater.

Hobby: Samlar pÄ fezar, roliga och helt idiotiska klÀdesplagg eftersom de bÀrs i vÀrmen men saknar skÀrm.

Livsdevis: Ibland blir det som man tÀnkt sig.

Östgöte jag vill se i Nyfiken pĂ„: KonstnĂ€r Mattias Frogemar.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!