Vi befinner oss i ett samlingsrum i polishuset i Linköping. Polisen har kallat till presskonferens och de stora nyhetsredaktionerna har skickat reportrar och fotografer. Några timmar tidigare har en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna dödats i Ljungsbro. Men det är det ännu bara de tre poliserna vid podiet som vet.
Stämningen är tryckt. Spaningsledaren Jan Staaf, som är en av länets mest erfarna mordutredare och som fortfarande leder förundersökningen om dubbelmordet på Åsgatan för nio år sedan, ser sammanbiten ut. Han tittar ner i bordet.
Någon bland journalisterna viskar i sin mobil. Kameror smattrar.
Att det värsta har inträffat förstår vi när Conny Dahl, biträdande operativ chef, inleder på följande sätt:
– Det känns lite märkligt i sammanhanget att säga välkomna hit. Vi sitter här med anledning av en händelse vars karaktär är av sällan skådat slag.
Det tar ett tag innan de ohyggliga detaljerna sjunker in. Linköpings kommun har drabbats av ett nytt vansinnesdåd. Själv sitter jag och tänker på det olösta dubbelmordet. Tänk om det är samma gärningsman som har slagit till igen.
Jag ryggar till när jag hör Jan Staaf säga:
–Det är lite analogt med det dubbelmord vi hade 2004. I den utredningen träffade vi på en ohygglig massa ungdomar som har mått dåligt. Dessvärre verkar det vara så även den här gången.
En stund senare får vi klart för oss att den mordmisstänkte 34-åringen inte kan vara identisk med den tidigare dubbelmördaren. Dna-profilen stämmer inte.
En förmodat psykiskt störd man som dödar oskyldiga människor. Hur många gånger har vi inte hört det förut?
Insikten att vem som helst kan drabbas av våldet, som en 57-årig kvinna som hade modet att ingripa, är tung att bära. Hur går vi vidare nu?