Generationsboende i Ljungsbro

Pernilla och Pelle Gunnarsson byggde ett hus till sig själva och Pernillas föräldrar. Tre år senare har ingen ångrat sig. Och relationen mellan barnbarnen och morföräldrarna är unik.

I dörröppningen till Pelle och Pernillas del av huset är det lätt att bara bli stående och slås av rymden och öppenheten. Takhöjden är befriande. Man skulle kunna hoppa studsmatta därinne.

Ett sällskapsrum glider gränslöst över i kök och matplats. Stora möbler och tavlor matchar ytan. Tyg uppspänt på ramar och illustrationer av Alice Cooper och Kiss lyckas med konststycket att passa ihop.

Så är vi också hemma hos två musikälskare med inredningsintresse. Pelle och Pernilla recenserar regelbundet skivor och konserter på Correns nöjessidor på sin fritid. Bakom några tapetserade skjutdörrar gömmer sig också en stor vinylsamling. Hårdrock och punk dominerar.

– Fast just nu är det mest Trazan och Banarne i stereon, man får inte ha den i fred, suckar Pelle.

En trappa upp finns ett loft. Ett stort inbjudande rum med heltäckningsmatta och lågt i tak. Den initiala planen att ha åtta meter i takhöjd fick ändras på vägen. Men loftet blev av ändå och har fått göras i ordning i omgångar. Senaste tillskottet är platsbyggda hyllor som rymmer leksaker, tidningssamlingar och böcker. Här finns också projektor för att se film, stora sacco-säckar, syhörna och ett fint tält som Pernilla gjort med korslagda ribbor och en rundstav och klätt med tyg från Myrorna. Där ligger gärna Holly och läser Rasmus Nalle ihop med pappa eller mamma.

Hela huset andas personlighet och kreativa intressen. Men det har krävt rejäla arbetsinsatser och inflyttningen blev smått kaotisk. Mycket var ofärdigt, köket obrukbart och mitt i allt fanns en nyfödd Holly. Pelle och Pernillas bostadsrätt hade ännu inte blivit såld och de gjorde allt för att spara pengar. Flera tilltänkta projekt fick vänta.

Men Inger och Oves del av huset var längre kommen och de första veckorna serverades maten hos dem. Det delade boendet har många fördelar.

– Det var Pernilla som frågade mig om vi skulle vilja bo i ett generationsboende med dem, berättar Inger när vi klivit in i paret Davidssons lägenhet.

Hon och Pernilla har alltid varit tajta med varann.

– Kan ni verkligen tänka er att bo ihop med oss? svarade jag.

Men idén att slå ihop familjerna har varit lyckad rakt igenom tycker de. Har någon av dem vänner på besök så stänger man till dörrarna. Det hand-lar bara om att visa vanlig hänsyn.

– Så länge vi är så pass pigga också så går det ju bra, säger Ove. Om tio år är man kanske tröttare. Men då är ju barnen äldre.

Ove och Pelle har jobbat och byggt mycket tillsammans. Isolerat inne och ute. Satt panel på hela huset. Lagt golv.

– Men jag har också fått lära mig att hålla tillbaka, bekänner Ove. Jag ärlite påflugen och vill hjälpa till, i trädgården och så. Men man ska inte lägga sig i.

Inger och Oves utrymme är mindre än Pernilla och Pelles, men har samma luftiga känsla med sammanslaget kök och vardagsrum. Liksom grannarna har de också ett loft. Boytan är nästan lika stor som den de hade i sin förra lägenhet, i Vasastan. Men här är den fördelad på mycket färre rum.

– Det var ju inte planerat så förr. Man hade en massa smårum som knappt gick att möblera.

På kvällarna stänger de dörrarna om sig, men på dagarna står dörrarna mellan familjerna öppna. Zeb och Holly går in och ut som de vill. Mormor och morfar är självklara i deras liv. Kanske den största bonusen med sammanslagningen.

– Vi ångrar det inte en sekund, säger Ove.

Vi går tillbaka in i familjen Gunnarssons del. Slår oss ner ute på altanen. Holly pekar ut saker i trädgården.

– Det där är studsmattan, det där är en rutschkana, det där är poolerna, det där är fotbollsmål.

Zeb spelar bandy. Stundtals med bocciaklot, till faderns förtret. Gräsmattan är stor och platt och perfekt för spring och bollspel. En lekstuga är under uppbyggnad också. Här är projekten alltid igång. Något som kanske var en förutsättning för att Pernilla skulle trivas.

– Hon brukar vilja flytta efter två år, säger Pelle.

– Men Zeb sa häromdagen att vi ska bo här i 61 år till, säger Pernilla. Så jag får stanna tills jag är 100.

Det ger ju tid till att förändra och fixa rätt många gånger.

– Jag skickade en länk till nya tapeter till Pelle häromdan. Kan vi inte bygga en vägg till så att vi kan tapetsera mer?

Hur reagerar folk när ni berättar att ni bor ihop med Pernillas föräldrar?

– De flesta tycker att det är en god idé! Säger dom i alla fall.

– Fast många säger också att de inte skulle kunna umgås så mycket med sina svärföräldrar!

Hur föddes idén?

– Man bor i stan, så skaffar man barn och så skaffar man hund och så är allt plötsligt så knepigt, säger Pelle. Och så tänker man att man kanske skulle bo i hus, men då blir det en ekonomisk fråga. Ska det inte bli för dyrt så hamnar man långt bort och då kan man inte ha hund.

– Nu har vi nytta av varann. Vi får mycket hjälp nu och vi får ge tillbaks sen, säger Pernilla.

– Behöver jag åka och hämta nåt på posten behöver jag inte klä på två ungar vinterkläder och stoppa in dem i bilen, säger Pelle.

Barnvakten finns precis bredvid. Lite som i vårt gamla bondesamhälle. Det är ju ett ganska modernt påfund att vi ska bo för oss själva med låsta dörrar och avstånd till släkten.

Ljungsbro dök upp som ett bra alternativ när det fanns tomter till salu. Även om de knappt hade varit här tidigare fattade de snabbt tycke. Här fanns simhall, skola, folktandvård etc. samlat på nära avstånd. Barnen fick snabbt kompisar. En fördel var också att huset fick se ut som de ville. Bara inte höjden översteg åtta meter och huset inte tog upp mer än 25 procent av tomten.

Så sticker deras hus ut lite också. Ritat av dem själva med hjälp av en arkitekt. Byggt på plats från grunden med hammare och spik. Även fasaden utmärker sig i grannskapet med en panel som strukits med järnvitriol för en grånad yta.

Vad har varit den största utmaningen?

– Vi fick barn, byggde hus, Pelle hade fullt upp på jobbet och vi hade svårt att få sålt vår bostadsrätt. Allt hände på en gång, säger Pernilla.

Husbygget gjordes på vintern. Också det en utmaning.

– Vi slog i den första spiken i november och sen blev det tio minusgrader, berättar Pelle. Vi var här hela vintern och skottade snö ur vardagsrummet. Men det är roligt också för en som sitter vid skrivbord hela dagarna annars. Det vilar något romantiskt över att ha blåsor i händerna!

Till hjälp hade de också Pelles gamla kompis Fredrik Zettervall, som är snickare med egen firma. Utan honom hade de till exempel haft svårt att få ihop hantverkare.

Har ni samma inredningssmak?

– Ja. Men jag är nog mer färg och du lite mer strukturerad, säger Pernilla till Pelle.

– Vi gillar teak och 60-tal. Och Pelle har en fäbless för 80-talsstereor.

Mönstrade tapeter är som tidigare antytts ett favoritinslag, men i vardagsrummet är väggarna målade vita. Fast det var mest för att de inte orkade tapetsera en sex meter hög vägg.

Stringhyllor och andra retromöbler och -prylar hittar de på loppisar, Tradera och Blocket.

– Sen är det roligt att göra sina egna saker också. Vi ville göra vårt eget matbord men det blev för dyrt. Men hyllbygget på loftet var roligt. Sänggaveln har vi också gjort. Och skjutdörrarna framför skivorna. Och glasräcket på loftet…

Även barnen börjar visa inredningsintresse. Zeb har valt sina egna tapeter.

– Och så sitter han på Bolibompawebben och designar egna rum. Han är väldigt bestämd i sin smak.

Vad gör ni när allt är klart?

– Då börjar vi om, säger Pernilla glatt.

Christel Valsinger