En dag när det är mycket kallt tar Harald Hallsten emot Corren i sitt bibliotek och arbetsrum. Sittande i sin komfortabla kontorsstol med skönt ryggstöd serverar han kaffet som hustrun Ingrid hällt på röd termos.
I biblioteket blir röster och ljud distinkta. Böcker trängs i hyllorna utmed väggarna, hyllplan sviktar och bågnar av tyngden. Bredvid det sirliga skrivbordet med guldbeslag står Skrivmaskinen. Den som Harald använder varje dag för att nedteckna vad han själv tänkt och vad andra människor berättat.
Biblioteket tar emot Harald och tankarna minst två timmar varje dag.
Ingrid håller sig till andra domäner i huset, hennes engagemang tillhör musiken och pianot upptar hennes tid. Bra att ha en egen sak att ägna sig åt och intressera sig för, tycker båda makarna.
Många människor som bor i och omkring Ljungsbro har stiftat bekantskap med Harald och berättat för honom om äldre tider. Deras berättelser finns i anteckningsböcker och pärmar på hyllorna. Minnena utgör ett värdefullt kulturarv, innehåller oersättlig information. För en tid sedan kontaktades Harald av universitetet i Linköping som vill få tillgång till alla berättelser han samlat.
Hur det blev känt för universitetet att han gör intervjuer och nedtecknar det han får höra, vet han inte. Men djungeltelegrafen är ju som bekant effektiv.
-- Jag har funderat på om jag ska ringa till universitetet och säga att de kan komma och hämta det hela. Men sen tänker jag att jag inte vill det än, för då känns det som om jag inte har något förflutet, säger Harald.
Och så har han sagt att materialet måste få vara förseglat under ett antal år framöver. Vissa saker har ju folk berättat i förtroende.
Harald Hallsten är Ljungsbropojk, han föddes där och växte upp på olika platser i trakten. En tid bodde han på Björkö gård. Senare bodde familjen i Gullberg, Hornsträve. Och kanske var det där som kärleken, ja passionen, för böcker väcktes i Harald.
-- I mitt barndomshem fanns inte en enda bok. Inte mer än mors och fars bibel och "Den siste mohikanen", som far köpt som ung, berättar Harald.
Men i Hornstäve lekte han med en pojke vars familj hade ett mycket stort privat bibliotek. Nyfikne Harald bad att få titta och vid ett tillfälle tillät kamratens farmor pojkarna att besöka biblioteket.
-- Jag var väldigt imponerad av att där fanns så mycket böcker!
Om det är nyfikenhet, kunskapstörst, intresse för medmänniskor och historia eller en kombination av allt som drivit Harald är svårt att säga. Men under åren har han ringt och skrivit brev till författare, diktare, professorer.
När han berättar kan han säga saker som: "Sven Stolpe sa en gång till mig . . ." eller "En jag bearbetade mycket var den där Pär Lagerkvist . . ." Lagerkvist var känd för att aldrig svara på brev. Harald skrev flera, fick inte svar men däremot flera försändelser böcker.
Och så har han intervjuat. I hela sitt liv.
-- I min ungdom var jag väldigt förtjust i Heidenstams dikt och prosa. Så jag åkte runt i trakten och frågade folk hur han var.
De äldre människor som Harald söker upp för att intervjua säger aldrig nej till att prata.
-- De tycker om att man frågar dem. En del kan vara lite svåra att få hål på, liksom. Men jag har aldrig gått på någon nit.
För en man som Harald hade man kunnat tänka sig en bana som journalist, författare. Några sådana jobb har han aldrig haft. Tonåringen Harald var springpojke hos slaktaren i stan, sedan började han på Cloetta och blev kvar.
Kamratandan var god, han trivdes, säger han. Tyvärr har han, efter pensionen, fått med sig hem en hörselskada från maskinen som skakade smeten till chokladkakorna jämn.
Men han har också fått med sig svagheten för choklad. Följaktligen är det söta bitar från en Cloettakaka han bjuder på ur en skål till kaffet.
Och där anar man skämtaren Harald också; den där gången som kontrollanterna tyckte att chokladkakorna från Haralds maskin såg lite väl mörka ut nekade han, men:
-- Med lite mörk choklad i formen släppte kakorna bättre, säger han och ler.