Tiden har stannat för mamman till den 15-årige pojken som mördades i Ljungsbro förra året.
– Ja, jag kanske kan säga några ord, svarar hon när jag ber om en intervju.
På ett sätt finns kanske inte så mycket att säga. Tomhet. På ett annat sätt finns hur mycket som helst. Familjen har drabbats av två stora tragedier på kort tid. För två år sedan dog 15-åringens storebror. Under vårt möte är mamman samlad. Tårarna glänser i ögonen.– Det är som att vi hela tiden befinner oss på ruta ett. Jag pratar väldigt lite med andra om det som har hänt. Jag har en stödperson på kommunen som jag får hjälp av.
Hon har ett särboförhållande och bor tillsammans med sin yngsta son. Saknaden är där hela tiden.
– En gång hörde jag att en balkongdörr blåste upp. Då trodde jag att det var han (15-åringen), och började gråta. Man vet aldrig när känslorna kommer.
Hur gör du för att gå vidare?
– Vi har inte gått vidare. Vi står och stampar och tar en dag i taget. Jag var först sjukskriven i flera veckor. Helt nere. Men så bestämde jag att så här kan jag inte ligga. Nu försöker jag att jobba så mycket jag bara kan. Det har varit min terapi. Det håller mig uppe. – Vi kämpar hela dagarna. Det syns inte alltid utanpå. Men så är det. Och kanske undrar någon hur jag orkar. För det gör jag ju egentligen inte. Men jag måste.
Hur är det på jobbet?
– Arbetskamraterna är väldigt förstående och stöttar mig. När jag är inne i arbetsuppgifterna så är jag inställd på att göra mitt jobb så bra om det bara går.
Och hemma?
– Det kan vara väldigt svårt när jag är helt ensam hemma. Då kommer alla tankarna på hur min pojke måste ha haft det. Hur rädd han måste ha varit. Det är fruktansvärt jobbigt.
Någon gång har hon följt med vänner ut på stan.
– Alla man träffar vill säkert väl. Folk kommer fram och börjar fråga. Och så blir man påmind.
Förra året bodde mamman i Linköping med två av sina söner. De har tidigare bott i Ljungsbro och 15-åringen ville gå i skola där. Därför var han också ofta hemma hos en släkting i Ljungsbro, berättar mamman.
– Han ville vara i Ljungsbro med sina kompisar. Och fritidsgården betydde mycket för honom. Jag märkte förstås att han var ute lite extra mycket sista halvåret och att han såg upp till kompisarna. Men vi hade hela tiden en bra relation.
Hon berättar också att pojken gillade graffiti. Det var något han övade mycket på hemma och ville gå en kurs i.
– Han var verkligen intresserad av att måla. Jag tyckte att det var bra att han gick in för något han tyckte om.
Det har gått ett år. Men tiden har inte varit läkande.
– Jag klarar fortfarande inte av att gå tillbaka till graven. Jag ska göra det, någon gång. Och i framtiden skulle jag vilja göra något för att hjälpa andra ungdomar, om jag orkar. – Det här ska inte behöva hända igen. Därför är det bra att det uppmärksammas i medierna. Det kanske kan få människor att tänka efter.