Anne Andersson och Robert Stenberg delar ett band för resten av livet.
– Det är så svårt att förstå i efterhand. Doktorer jag pratat med säger att jag inte hade överlevt natten, säger Anne Andersson.
Den 29 april i år var Lotorp med om en stor polisinsats. Anne Andersson, 74, hade gått in i skogen för att gå en på promenad med sin hund. Men timmarna gick och hon kom inte hem.
Anne Andersson bor med sin sambo Anders Nilsson i en villa i Lotorp utanför Finspång. Det var en vanlig tisdag, som blev allt annat än en vanlig tisdag. Anne säger att hon gick en runda som hon hade gått många gånger förut. Hon letade efter en stig som går tillbaka till huset.
– Det kom stig på stig och till slut insåg jag att "det här känns inte rätt".
Anne hade gått hemifrån utan mobiltelefon, något hon brukar göra. Det enda hon hade med sig var en vattenflaska och hunden Quatro.
– Jag gick och gick och gick. Efter ett tag började jag bli vimsig. Jag hade inte ätit frukost eller druckit vatten. Vattenflaskan hade jag tappat någonstans längs vägen.
Timmarna gick. Anne blev mer och mer rädd och förvirrad.
– Jag såg saker som man inte ska se. Hallucinationer.
Anne skakar på huvudet.
– Nu kommer gråten, för det var så otäckt, säger hon.
– Ramlade gjorde jag, jag var så blåslagen. Full med rivsår från snåren i skogen.
När Anne inte kom hem den eftermiddagen larmade hennes sambo 112. Vid 17-tiden började polisbilarna köra in i Lotorp. Det blev ett stort pådrag. Både polis, drönare, polishundar och många frivilliga i Lotorp letade efter Anne hela eftermiddagen och kvällen.
I Lotorp bor också en man som heter Robert Stenberg. Han bor med sin fru och barn och under eftermiddagen fick han veta att en kvinna var försvunnen i skogen.
– Vi pratade om vad vi skulle äta till middag den kvällen. Sedan åkte en polisbil förbi, och sedan en till. Vi reagerade på det. Jag åkte och handlade och när jag kom hem igen hade jag fått veta att det var en kvinna som var försvunnen, säger han.
– Det går ju inte att gå in och sätta sig och ta kväll när man fått veta.
– Tack för det, säger Anne och tittar på Robert.
Robert bytte om, hoppade på cykeln och gav sig ut i skogen.
– Jag sprang runt i skogen och ropade ”Hallå, hallå, är det någon här”. Till slut fick jag ett svar. Då sprang jag åt det hållet, hoppade upp på någon stenknalle, ropade och visslade och hade mig, och då var det någon som ropade ”hjälp mig!”.
Robert tog sig igenom snåret bort mot hållet där han hört rösten. Till slut såg han Anne och hunden stå mitt bland snåren.
Tio timmar hade gått sedan hon gick in i skogen. Hon var trött, uttorkad och hallucinerade.
– Jag sade ”Är det du som är Anne?”, säger Robert.
Anne och Robert ser på varandra med värme i ögonen. De delar en händelse som förändrat livet.
– Du gav mig en stor kram det första du gjorde, det kommer jag aldrig att glömma, säger Anne och ler stort.
– Det är det största, största man kan tänka sig. Att vi hittade varandra där. Det var inte självklart.
Robert säger att Anne var väldigt trött, sårig och matt när han hittade henne.
– Hon berättade för mig att hon såg saker. Saker som inte jag såg, säger Robert.
Anne Andersson med sambon Anders Nilsson hemma i huset i Lotorp.
Tiden efteråt har varit svår, berättar Anne. Hon bearbetar, men vill gärna gå vidare.
– Det viktiga att fokusera på här, det är att Robert räddade mitt liv. Vi har bara ett liv.
– Som jag känner så har jag varit med om en nära döden-upplevelse. Och jag är så väldigt tacksam för Roberts insats som räddade mitt liv.
Anne och hennes sambo Anders vill hylla civilkuraget.
– Vilken man han är. Det är Lotorps hjälte!, säger Anders.