LĂS MER: SĂ„ blev deras liv â utan en pappa.
â Jag jobbade dĂ„ som kostchef för skolorna i Vimmerby. Strax innan jag skulle Ă„ka hem till min förĂ€ldragĂ„rd i Malexander knĂ€ppte jag pĂ„ radion dĂ„ jag fick höra att det varit ett bankrĂ„n i Kisa, klockan var dĂ„ 15.00. Jag satte mig i bilen och for i vĂ€g. Bilradion fungerade inte sĂ„ jag hade ingen aning om vad som pĂ„gick. NĂ€r jag kom till Kisa stannade jag till vid Ica för att handla, dĂ„ sĂ„g jag en polis som jag sprang ifatt och frĂ„gade om jag kunde Ă„ka till Malexander, nej blev svaret, vĂ€gen Ă€r avstĂ€ngd, sĂ€ger Astrid Gladh.
LĂ NGLĂSNING:Kapitel för kapitel â allt om dramat för 20 Ă„r sedan.
Astrid Äkte ÀndÄ mot Malexander och i kurvorna nedanför utsiktspunkten över sjön Sommen blev hon stoppad av en polis.
â Jag visste att Robert och hans kollega Olle BorĂ©n gĂ„tt pĂ„ sitt pass vid 14.00, sĂ„ att jag frĂ„gade om jag fick gĂ„ fram och titta, men jag fick ett nej. Jag stod pĂ„ mig och efter att polismannen tagit mina bilnycklar sĂ„ gick vi fram. Polisbilen var fullstĂ€ndigt bombarderad av pistolskott och bakom den lĂ„g en polis under en gul filt och vid dikeskanten lĂ„g en annan polis under en gul filt. Det var Robert och Olle. Jag skakade och skrek högt, det fĂ„r inte vara sant, det fĂ„r inte vara sant. Jag satt kvar lĂ€nge och chockades svĂ„rt. En polis och en prĂ€st frĂ„n Vimmerby följde sedan med mig hem till gĂ„rden. De var kvar till halv sex pĂ„ morgonen, sĂ€ger Astrid och fortsĂ€tter:
LĂS MER:Astrids son dödades av skotten.
â Under 102 timmar var jag sedan med pĂ„ rĂ€ttegĂ„ngar bĂ„de i tingsrĂ€tten och hovrĂ€tten, det var viktigt för mig att följa dessa. Sedan dess har jag reagerat vĂ€ldigt starkt pĂ„ orĂ€ttvisor och nĂ€r jag blir pĂ„mind av de hemska brotten i Malexander dĂ„ kommer allt upp inom mig igen och jag blir pĂ„mind.
Varje gÄng nÄgon av de tre gÀrningsmÀnnen beviljas permission fÄr Astrid ett brev om det ett par dagar innan.
LĂS MER:Han följde efter rĂ„narna â blev beskjuten.
â Permissionerna har blivet fler och fler genom Ă„ren, sĂ€ger Astrid och visar en pĂ€rm dĂ€r hon har samlat alla beviljade permissioner genom Ă„ren.
â Senaste Ă„ren har de haft ett 25-tal permissioner tillsammans och varje gĂ„ng det kommer ett brev frĂ„n KriminalvĂ„rden kĂ€nns det lika olustigt. Jag fĂ„r aldrig nĂ„gon permission frĂ„n mitt lidande, jag blir aldrig fri och kommer aldrig att fĂ„ nĂ„gon upprĂ€ttelse. Min största önskan Ă€r att de hĂ€r tre förblir i fĂ€ngelse för all framtid.
Nu har det gÄtt 20 Är sedan Astrids mörkaste dag i hennes liv.
â Jag kommer att vĂ„rda minnesplatsen och Roberts grav tillsammans med mina barnbarn.