Malexander har fortfarande ändå en stor plats i henens liv. Här har hon sin hyrda sommarstuga.
- Nu njuter jag bara av att vistas i Malexander. Umgås med folk och badar. Tidigare var Malexander arbetsstället och resorna hit var fyllda med en hel del ångest. Vad har jag glömt denna gång...???
Karin och hennes häftiga musikaler, sprudlande sommarkörer och mäktiga sånggudstjänster har fyllt den stora helgedomen i Malexander ett oräkneligt antal gånger, men nu är det slut efter 32 års tjänstgöring i Ekeby pastorat med Ekeby kyrkliga samfällighet som arbetsgivare.
Under det senaste halvåret har det annars varit en del kyrklig diskussion, efter påtryckningar från Malexanderbor, om att Karin skulle bli deltidsanställd av sin gamla arbetsgivare på 20 procent för att jobba just med kyrkokören i Malexander och sommarkyrkoverksamheten där. Hon skulle då gå ned på sin stiftstjänst i motsvarande grad.
Bakgrunden är att Karin själv erbjöd samfälligheten detta i slutet på förra året, men fick då ett nej tack till svar.
Nu är detta överspelat för hennes del och ingenting som hon vill prata om.
De sista åren har hon varit tjänstledig för att jobba åt Linköpings stift och hon har kommit underfund med att det är det hon vill fortsätta med.
Hon har en tjänst som stiftsmusiker. Det finns 13 sådana runt om i landet.
- Jag har en väldigt bra arbetsgivare i Linköpings stift. Det är ordning, reda, tydlighet, och jag har bra chefer. Jag måste ha sådant omkring mig och få omedelbar feedback på vad jag gör.
- Jag känner det som en kallelse att jag ska fortsätta med detta jobb. Jag har gjort det jag ska i Malexander. Det var väldigt skojigt men också väldigt slitsamt.
Hon syftar med det sista närmast på den tradition som hon och teatermänniskan Johan Wahlqvist byggde upp med en egenproducerad musikal varje år, som uruppfördes i Malexander.
Det var något som åtminstone i mer snäva kretsar satte Malexander på Sverigekartan långt före de tråkiga händelser med polismorden som sedan fick varje svensk att veta vad orten med det konstiga namnet ligger.
För några månader sedan avtackades Karin av sin tidigare arbetsgivare efter att själv ha sagt upp sin tjänst. Det viskas om att i kväll ska Malexanderborna och bygdens sommargäster ta ett eget tack av henne.
Hon började tjänstgöra i Malexanders kyrka som 15-åring. Hon, den då blyga lantbrukardottern från Åsbo, fick ta hand om både orgeln och kyrkokören när det fattades ordinarie kantor.
- Jag fick 298 kronor i månaden samt reseersättning till pappa som körde mig, säger hon och ler vid minnet av detta inte alltför luxiösa materiella villkor.
Karin är djupt bekymrad över att intresset för kantorsutbildningen har halverats på tio år, för den mer krävande organistutbildningen har nedgången varit än mer dramatisk, och dessutom hoppar många av yrket i förtid.
- Och om några år hugger det till rejält när fyrtiotalisterna börjar gå i pension. Situationen är aningen skräckinjagande, konstaterar Karin.
Hon förstår att många kvinnor i detta kvinnodominerande yrke inte orkar längre när de kommer upp i den begynnande medelåldern.
- De får inte ihop familj och arbete. Förr gick det men nu är situation tyngre. Tjänsterna dras ihop, organisationerna slimmas, och du ska som kyrkomusiker vara på flera ställen och tjänstgöra. Jobbar du i ett landsbygdspastorat med många småförsamlingar och stora avstånd blir det väldigt splittrat. Du mår dåligt och slutar. Du pallar inte längre för att vara borta på körövningar tre--fyra kvällar i veckan, jobba tre helger av fyra, när du samtidigt har barn och kanske en gubbe som jobbar skift.
Karin har mycket idéer och åsikter om vad som skulle kunna göras åt situationen.
Och det ska väl en stiftsmusiker ha.
Vad nu förresten en sådan gör? Karin berättar:
- Jag främjar kyrkomusiken i stiftet. Ordnar fortbildning för kyrkomusiker, ansvarar för rekryteringsfrågor, deltar i olika utvecklingsprojekt rörande bland annat konfirmandarbetet och gudstjänstfirandet, är med på biskopsvisitationer och får ibland församlingar att tänka efter hur det ser ut och vad de håller på med.
Man kan ju undra om en sådan konstnärsbegåvning som Karin inte kvävs av all stiftsbyråkrati och organisationsfrågor? Svaret blir nekande. Hon tycker om att organisera och hon har inte släppt det konstnärliga skapandet. Hon påpekar att hon har tjänstepiano på rummet.
- När jag ordnar kursdagar lever jag om. På arbetstid blir det väl ändå inte i övrigt så mycket av detta med eget musikskapande, men desto mer när jag är ledig. Det är min hobby. I stället för att virka eller sticka skriver jag en låt.
- Nu, här ute i Malexander, har jag den överenskommelsen med mig själv att jag går inte ner och badar på förmiddagen förrän jag skrivit en låt. Så nog håller jag på.
Det hon pular med vid sin keyboard i stugan är ett arbete som ska användas i konfirmandundervisning och där hon samarbetar med en stiftsadjunkt i Göteborg, Kerstin Hesslefors-Persson.
Och så har hon då den blandade Mjölbykören Stämbandet som hon lett sedan starten 1976.
- Det är min oas och det är där jag träffar mina kompisar. Torsdagskvällen med Stämbandet är helig för mig.