Det speciella med de genmodifierade mössen är att många av dem från födseln bär på sjukdomar som kan innebära stort lidande även då inte själva försöket pågår.
Samtidigt som det totala antalet försöksdjur i Sverige minskar blir försök på genmodifierade möss allt vanligare.
Genom att ändra på deras genuppsättning kan forskarna ge dem en önskad sjukdom. Det framställs till exempel möss med anorexia som inte kan överleva utan dropp.
Madeleine Emmervall utreder åt regeringen i vilken utsträckning de genmodifierade djuren får lida och om det behövs ändrade eller nya bestämmelser.
Om två veckor ska hon överlämna sina förslag till jordbruksministern. Hon kommer att peka på de oklarheter som finns i regelverken i dag, uppger hon.
Å ena sidan finns ett generellt förbud i djurskyddslagen mot djuravel som har en sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren. Å andra sidan ger staten i dag sitt godkännande till just sådan verksamhet via de sju djurförsöksetiska nämnder som finns runt om i landet.
-- Jag kommer att föreslå en rak författning, att man strukturerar upp regelverket så att det går att genomlysa vad man håller på med, säger Madeleine Emmervall.
Genmodifieringen har också gjort det möjligt att detaljstudera olika geners funktion. Ett problem vid sådana tester är de oförutsedda biverkningarna, som kan leda till missbildningar, avvikande beteende eller oönskade tumörer. Dödligheten är ofta hög, säger Jann Hau, professor i försöksdjursvetenskap vid Uppsala universitet. Han förespråkar tät och systematisk övervakning av djuren, så att vanställda djur snabbt kan avlivas.
-- Det behövs riktlinjer som talar om för forskarna att detta är något som krävs, säger han.
Ledamöterna i de djurförsöksetiska nämnderna ska alltid väga syftet med försöket mot det eventuella lidandet för djuret. De ska också utreda om inte försöket skulle kunna utföras på ett mindre plågsamt sätt.
Men eftersom den totala effekten av en genmodifiering kan vara svår att förutsäga kan nämnderna inte alltid göra en sådan prövning, hävdar Staffan Persson, medlem i Djurens rätt.
Informationsbristen är ett av de stora problemen i nämnderna, anser han.
-- De godkänner ibland försök som omfattar flera tusen djur utan att forskarna i förväg kan säga någonting om effekterna för djuren, säger han.
Men alla genmodifierade försöksdjur utsätts inte för lidande, framhåller professor Ragnar Mattsson vid Lunds universitet. Han leder den så kallade transgenenheten, en avdelning som servar universitetets forskare med specialdesignade möss.
-- Oftast ser man absolut ingen skillnad mellan en normal och en genmodifierad mus. Det är ofta bara små receptorer här eller där som skiljer lite grann.
Han medger dock att oförutsägbarheten är ett problem när man ska studera funktionen hos gener som man inte vet så mycket om.