Evig följeslagare

Per har ett långt yrkesverksamt liv bakom sig som pastor i baptistkyrkan, sjukhuspräst och psykoterapeut. För ett år sedan gick han i pension från chefskapet på S:t Lukas i Östergötland. Nu jobbar han kvar där lite grann och hjälper människor med olika bekymmer.

S:t Lukas mottagning i Norrköping ligger på Wadströmsgatan. Det är en stilla vårdag och kvarteret ligger tyst. Vi sätter oss i ett av rummen i den för övrigt tomma lokalen.

Vad är längtan? frågar jag.

- Längtan är en inbyggd kraft hos oss människor att komma vidare, att inte fastna, säger han.

Barn har en längtan att upptäcka världen, den törstige längtar efter vatten, en stressad och utbränd människa längtar ut till en stuga där det råder tystnad och längtan efter att få reproducera sig, att få barn, kan vara oerhört stark. Vi har behov som vi strävar efter att tillfredsställa och det driver oss framåt i livet.

De människor som söker hjälp hos Per, bär ofta på en längtan som bottnar i ett otillfredsställt behov.

- Barnet behöver lyftas upp, möta den vuxnes blick och få veta att det är det bästa och finaste som finns. Tonåringen behöver få veta att han eller hon är bra och någon man kan lita på.

Människor som inte fått veta att de är viktiga som barn, bär på längtan efter bekräftelse livet igenom. Ibland leder otillfredsställelsen till problem i vuxen ålder. Problem i relationen till sina närmaste eller på jobbet.

Önskan efter att tillfredsställa våra behov, vare sig de har sin grund i biologiska eller psykologiska orsaker för oss framåt. Längtan efter döden utgör inget undantag. Längtan bär oss inte bara genom livet, utan ibland också därifrån.

- Jag möter människor som kan ha gett upp av många olika skäl. Det kan vara ekonomin som rasat eller familjen som gått ifrån dem. Jag lyssnar och jag respekterar deras längtan. Aktning för deras önskan kan ge dem självkänsla nog att välja livet.

Men Per har också mött människor där livet inte längre är ett alternativ.

När han var sjukhuspräst träffade han en patient vars situation var så hopplös att hans längtan efter att få släppa taget om livet, var väldigt stark.

- Vi kunde inte hjälpa honom att dö, bara lyssna. Han längtade i flera år, berättar Per.

Det var tungt.

För den patienten vare döden inget dramatiskt, så som det är för oss som vill leva. Den var bara en annan, och bättre, miljö att längta efter.