Som många i hans situation fick Anton bära en stor del av sin sorg alldeles själv.
Anton var 17 år när Pär, hans äldre bror, dog i en trafikolycka. När jag träffar honom första gången har det gått nästan gått tre år sedan dess.
- Jag lever ett liv för två, säger han då och visar sin tatuering på underarmen.
Bröder för evigt står det där, på latin.
Jag tänker att Anton tagit på sig en tung börda att bära, trots att han har sina föräldrar och att närstående och vänner funnits där från första dagen.
Han berättar att han ofta känt sig ensam i sin sorg, fastän han sökte hjälp.
- Det borde finnas specialister på sorgvård, säger Christer, Antons pappa.
- Man skulle få ett brev där det står vart man ska vända sig, säger Anton.
Anton försökte tre gånger att söka professionell hjälp. Det gick snett. Anton uttrycker det så här:
- En började snacka om att jag hade ADHD, hos en annan fick jag lösa hans problem, han drog hela sin barndom.
Hade månne terapeuterna för lite erfarenhet av att möta människor i sorg? Ja, kanske var det så.
- Det är svårt att läsa sig till hur olika sorgen kommer till uttryck, den kunskapen får man av erfarenhet. På det sättet är vi tämligen unika, vi får jobba med sorg varje dag, säger Lena Liedholm, psykolog på barntraumateamet knutet till Vrinnevisjukhuset i Norrköping.
Barntraumateamet kan finnas på plats så fort någon i en familj med barn upp till 18 år dör. Bara någon, till exempel ambulanspersonal, polis eller anhörig, larmar. Uppdraget är att stödja familjerna, särskilt barnen, genast. Inte först när de upplever att de nått vägs ände.
- De första 24 timmarna är människor som drabbats av en svår livskris som mest mottagliga för stöd. Därför är det bra om vi är på plats redan på akuten. Det är vanligt att särskilt ungdomar har svårt att ta emot stöd när det gått en tid, av många skäl, säger Lena.
Teamet jobbar i länets östra kommuner. Anton fick beskedet om sin brors död när han var i skolan. Han skjutsades till akuten i Linköping där han tillsammans med sina föräldrar fick ta avsked av sin bror. Något barntraumateam finns inte där.
Lena Liedholm har tänkt en hel del på syskonsorg. Hon menar att det är ett alldeles för outforskat område och hon vet av erfarenhet att syskonen till barn som dött, ofta hamnar i bakgrunden. Såväl när det gäller insatser från sjukvården och vänner och bekanta till familjen. Av förklarliga skäl finns inte föräldrarna alltid där för dem heller.
Alla förstår att något av det svåraste en människa kan uppleva är att mista ett barn. Om man frågar drabbade hur de kan överleva något sådant, är svaret oftast att det inte går att leva vidare, men att man måste.
Föräldrar kan därför inte skuldbeläggas för att de inte förmår att räcka till för sina levande barn.
Barnen i sin tur ställer sig omedvetet i bakgrunden, bara mamma och pappa blir glada igen. Och de kan bli arga för att deras sorg inte är lika viktig som föräldrarnas eller för att det döda syskonet känns viktigare än de.
Och vi andra, vi som finns runt de sörjande. Hur gör vi?
Vi kan leva oss in i föräldrarnas smärta och många av oss fokuserar därför vår omtanke på dem.
- Det hände att man frågade mig om hur föräldrarna mådde, det var okej, men få frågade mig hur jag mådde, berättar Anton.
Också inom sjukvården hamnar syskonsorgen ofta mellan stolarna. Sedan 1 januari 2010 skärptes visserligen hälso- och sjukvårdslagen. Kommuner och landsting måste sedan dess ge barn råd och stöd när familjen hamnat i en svår livssituation. Men kravet på stöd gäller bara om en till barnet närstående vuxen drabbas av allvarlig sjukdom eller död.
Vännerna fanns där för Anton, men han berättar också hur besviken han kunde bli på kamrater som fortsatte leva som ingenting hade hänt. Många av dem tyckte nog att Anton skulle släppa taget.
- Men så blir det aldrig för mig. Jag glömmer honom aldrig. Han finns alltid med mig var jag än är, säger Anton.
Pärs vänner är många och en av dem startade snabbt en minneslund på Facebook. Den var viktig för Anton.
- Där kunde jag se hur fantastiskt betydelsefull Pär var för andra, vilken stor människa han var. Jag blev stolt.
Det finns många sorgesidor på nätet. En av dem är addeshimmel.se. Där berättar Alexandra om sorgen efter brodern Adde. Lena Liedholm nämner den eftersom hon tycker att Alexandra skriver om sorg på ett sätt som säkert många kan känna igen sig i. Alexandra beskriver sorgens svåra och i mångt och mycket förbjudna sidor. Hon skriver om ilska, avundsjuka, skuld, dödslängtan, hur hon drabbades av fysisk lamslagning och om den svårhanterliga relationen till föräldrarna.
För Anton är Facebook också en plats där han kan föra samtal med Pär. På treårsdagen av Pärs död skriver Anton på tidslinjen i minneslunden för Pär på Facebook:
Du finns i varje ögonblick i varje steg jag tar. Du finns som en skyddande ängel som tar hand om mig, som finns där för mig. Du har gjort ett avtryck på mig. Du har varit med och skapat den jag är och du kommer fortsätta att hjälpa mig på min väg i livet.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och du kommer alltid att vara min älskade bror.
- Barn, men även vuxna, som förlorat en närstående går in och ut ur en magisk värld, där den förlorade finns. De efterlevande upplever ibland att de får tecken från den döde och de för samtal. Det är så för många, berättar Lena Liedholm.
Det kan vara svårt för andra att förstå att relationen med den döde kan vara så påtaglig. Kanske tänker man till och med att den sörjande borde släppa taget.
- Förr sa man så, man skulle lägga förlusten bakom sig. Men att behålla relationen med den döde anses numera bra. En bättre skyddsängel än sin bror kan Anton inte ha, säger Lena.
När jag träffar Anton en andra gång, i september fjorton dagar efter treårsdagen, tycker han att han har kommit så långt att han kan börja fokusera på sitt eget liv. Och han är stolt över det.
- Jag har gjort det själv, säger han.
Inget är som förut förstås, han lever mycket mer i nuet än förut.
- Det gäller att uppfylla sina drömmar och göra det man vill och mår bra av. Lev idag, du vet inte vad som händer, säger han.
I villan hemma i Mjölby ligger resväskorna halvt om halvt packade. Om fyra dagar bär det iväg. Anton ska jobba som dykinstruktör i Thailand i ett halvår. Han valde det framför att plugga på universitetsnivå. Kanske hade han annars gjort det. Om inte Pär hade dött.