Jag hade mycket fokus på de andra killarna, högstadiet var en tid av vaksamhet. När det var som värst kändes skoldagen som en balansgång på randen till de mobbades helveteshål.
Det minns jag. Och så skäms jag.
Det var tidigt 70-tal i en skola i Linköping. En tid när lärarna sällan såg vad som hände på rasterna, och bara ingrep om de råkade bli vittne till uppenbara övergrepp. I min klass fanns en hierarki som jag hoppas aldrig skulle tolereras i dag.
I toppen fanns några grabbar, klassens kungar, som styrde med hånfullheter och hårdhänta "lekar". I skolgårdshierarkins andra ände fanns en blyg och osäker kille som utsattes för daglig mobbning. Han kunde inte visa sig i korridoren utan att riskera att bli knuffad och tacklad tills han ramlade. Kungarna skrattade alltid lika högt. Jag minns hans rädda blick.
Själv medverkade jag aldrig i mobbningen. Åtminstone är det så jag minns det. Jag befann mig i en mellanposition på klassens statusstege och var fullt upptagen med att inte trilla längre ner.
Därför ingrep jag aldrig för att försvara min mobbade klasskamrat. Jag var för rädd. Och jag skäms än i dag för att jag lämnade honom i sticket.
När jag började i gymnasiet drog jag en suck av lättnad. Jag kunde slappna av. Men Ylva Almquists forskning stärker en bild av min högstadietid som växt fram genom åren. För några var det tre helvetiska år. För andra var det en ganska bra tid. Men stressen över att dagligen behöva bevaka sin position i en brant hierarki hade ett pris för alla.