Vi kan förstå varandra vart hän vi än far. Om vi så möter människor från Papua Nya Guinea, så kommer de att förstå vad vi känner bara genom att se oss i ansiktet. Och vi kommer att kunna tolka deras mimik.
Fram till 60-talet trodde man att mimiken var kulturellt betingad, att den utvecklades i samspel med de människor man växer upp med. På så vis skulle alltså ett leende kunna betyda olika saker i olika kulturer. Men det stämmer inte. En mycket envis amerikansk psykolog, Paul Ekman, gav sig nämligen ut på resa för att bevisa motsatsen.
Med ett gäng bilder av kvinnor och män som visade olika ansiktsuttryck for han världen runt. Vart han än kom, till syd Amerika eller Japan, överallt kunde människor tolka bilderna och de var helt överens om vad uttrycken betydde.
Han visade också bilderna i en by långt bort från allfartsvägarna, På Papa Nya Guinea hittade han ett folk som levde i något som liknade stenålderskultur, isolerade från omvärlden. Han visade bilderna och fann att också de prickade rätt. Därefter tog han med sig bilder på byborna hem till USA, för att se om amerikaner kunde tolka deras ansiktsuttryck. Det kunde de.
Mimiken som följer av olika känslor är alltså inte beroende av i vilken kultur man är född.
Ett universellt språk
Paul Ekman, och senare även andra ansiktsforskare, har visat att Charles Darwin redan på slutet av 1800-talet var inne på rätt spår när han skrev "The expression of motions in man and animals". I den argumenterar han för att känslouttryck är medfödda och att vi delar många av dem med våra kusiner människoaporna. Han hade rätt. Till skillnad från mycket annat kroppsspråk, som gester, talar ansiktet ett universellt språk. För att visa att de också är medfödda har bland annat blinda idrottsmän studerats. De visar glädje och sorg på samma sätt som de seende.
Enligt Paul Ekman finns det sju känslor som människan uttrycker på samma sätt över hela världen. De är ilska, förvåning, glädje, sorg, rädsla och avsmak.
Var och en av dessa känslor har en familj av emotioner som är närbesläktade. I familjen ilska ingår till exempel känslor i hela skalan från irritation till vrede. Ilskan av olika grad avspeglar sig i ansiktet med olika varianter av samma uttryck. I familjen ilska dras ögonbrynen nedåt och ihop, blicken blir hård och käken spänd.
En överlevnadsfråga
Människan har 24 ansiktsmuskler. Med dem kan vi teoretiskt visa flera hundratusen olika uttryck. Även om vi inte använder alla dem i praktiken kan man kan med fog säga att ansiktet är själens spegel.
Vi är programmerade att snabbt avläsa uttryck i ansiktet och vi kan se på långt håll, närmare 100 meter, om en person är arg eller ledsen.
Att vi har denna förmåga beror på att vi mycket hastigt och ordlöst måste kunna uppfatta en annan persons känslor. Ska vi vara stridsberedda eller har människan vi möter vänligt sinnad? Det var en överlevnadsfråga för urtidsmänniskan och är det för nutidsmänniskan. Paul Ekman har också en teori om att den universella mimiken har sin grund i den ordlösa kommunikationen mellan mor och spädbarn. Modern måste kunna avläsa barnet om det känner avsmak, tillfredsställelse eller ledsnad. Också det är en överlevnadsfråga.
Duktiga på att avläsa
Vi uppfattar, mer än avläser, ett blixtsnabbt leende när någon hälsar på oss och om vi vill kan vi se om en människa ler av artighet eller av hjärtat. En som ler artigt får nämligen sällan med sig musklerna kring ögonen som gör att också de ler. Vi är kort sagt otroligt duktiga på att avläsa mimik.
Men vi är också mästare på att dölja våra känslor. Allt som oftast har vi ingen lust att visa dem för andra. Kanske vill vi hemlighålla vår sorg för främmande, motvilja mot chefen eller så har vi helt enkelt lärt oss att hålla masken i vissa sammanhang för att uppträda rumsrent. Vi kan till exempel kamouflera vår avsmak för värd och värdinna som bjudit på något vi inte tycker om. Just vilka känslor som är okej att visa i olika sammanhang är kulturellt betingat. Japaner, har man visat i vetenskapliga försök, döljer till exempel sitt äckel bakom ett leende om andra människor finns i närheten, medan amerikaner inte censurerar sig i samma grad.
Kan avslöja en lögnare
Paul Ekman har dock visat, att vi är dåliga på att dölja våra känslor till hundra procent. Den verkliga känslan brukar avslöja sig i en mycket snabb skiftning i mimiken. Ekman kallar dessa flyktiga förändringar för mikrokänslor och genom att lära sig att uppfatta dessa, kan man avslöja en lögnare. Denna förmåga kan man öva upp och Paul Ekman driver ett företag där han utbildar människor i konsten. Tulltjänstemän, poliser, affärsmän och de som jobbar med att anställa människor är exempel på yrkeskategorier som kan ha nytta av kunskapen. Men påpekar Ekman, bara för att man ser att en människa inte uttrycker sin verkliga känsla, har man inte en aning om varför. Det är inte säkert att man ljuger bara för att man tappar masken för en bråkdel av en sekund.
En person som haffas av polisen kan försöka dölja sin faktiska känsla av många anledningar. Personen kanske är rädd, men vill visa sig stursk. Då kan masken brista, utan att han för den skull ljuger när han blir utfrågad. Kunskapen om att en person inte visar sina äkta känslor, måste följas av frågor varför han döljer dem.