Bilar som blänker
Flera andra sportbilar har hunnit före oss och blänker fint på parkeringen intill motorbanan. De är röda, brandgula, vita, svarta och limegröna. En enastående samling juveler. Och ännu fler är på väg, får jag veta.
Förarna samlas i restaurangen utanför grindarna för att äta lunch och få instruktioner av Torbjörn von Braun. Vi sätter oss vid samma bord som Anette och Anders Manley från Hyssna, utanför Kinna i Västra Götaland.
På deltagarlistan står det att de har med sig en "trampebil" men det visar sig vara en fyra år gammal röd Mazda MX-5, som trots sin mindre storlek hävdade sig utan problem på de krokiga vägarna i Alperna. Frågan är hur den söta lilleputten kommer att klara sig i dag när den får åka fritt på samma bana och samtidigt med betydligt muskulösare ekipage.
Riskfyllt nöje
Torbjörn von Braun uppmanar alla att vara försiktiga. Det är ett mycket riskfyllt nöje de ska ägna sig åt de närmaste timmarna. Några förare har tillräckligt mycket erfarenhet, andra har nyligen köpt sina sportbilar och det är först nu som de ordentligt ska sätta de dyrbara maskinerna och sina körkunskaper på prov.
- Tänk på att det alltid kan finnas någon som är snabbare, fortsätter Torbjörn von Braun. Se upp under omkörningarna. Slit inte sönder bromsarna. Låt inte hornen växa för mycket.
En halvtimme senare bjuder Patric Lennartsson mig att följa med på en åktur. Jag tackar ja utan att riktigt inse vad jag ger mig in i. Redan vid första vänstersvängen på väg in i det så kallade Parisområdet tecknas det stela mumieleendet igen i all sin prakt på mitt ansikte.
Patric ser däremot helt avspänd ut. Han har utan tvekan fullständig koll på läget och verkar må hur bra som helst.
I den efterföljande långa raksträckan blir det svarta vidundret tvunget att visa vad det är kapabelt till. Jag tror mig i ögonvrån se att hastigheten närmar sig 280 km/h innan Patric inleder inbromsningen strax före Mjölbykurvan.
Jag kommer att tänka på när jag var en pojke på semester på en lantegendom i Colombia och satt på en förbaskad häst som skenade i väg och hoppade över ett par taggtrådstängsel innan jag lyckades tygla den.
Skicklig förare
Det är samma typ av panik jag känner nu. Skillnaden är att sportbilen är betydligt starkare och snabbare samt att min säkerhet helt och hållet ligger i någon annans händer. Marginalerna är i högsta grad små. Ett litet misstag och det kan smälla till ordentligt. Att dö en mulen, askgrå torsdag vore ett bedrövligt sätt att sluta livet på... Men under andra varvet inser jag att det inte finns anledning till oro.
Patric är oerhört skicklig och det visar han inte minst när han i den svåra F2-kurvan försöker köra om en Ferrari. Föraren i den röda bilen stänger plötsligt luckan för oss och tvingar Patric till en reflexmanöver för att undvika kollisionen.
Mina lårmuskler skakar och jag fullkomligt badar i svett när jag efter tre mycket snabba varv kliver ur Lamborghinin. Och jag är överlycklig! Det här är det häftigaste jag har gjort på länge.
Den enda besvikelsen är att inse att mina nerver inte är tillräckligt stålsatta, att jag inte är hårdingen jag annars gärna gör anspråk på att vara.