Bakom ratten sitter entreprenören och sportbilsentusiasten Patric Lennartsson. Han är 38 år gammal och en man vars bilintresse startade när han vid 13 års ålder bytte till sig en VW Bubbla årsmodell 1965 mot en pastellglad skidoverall.
Patric ler ödmjukt när han öppnar dörren, kliver ut och tar i hand. Det finns inga spår av högmod i honom. Han kunde lika gärna ha kört hit med en Skoda Fabia. Jag hade nog varit en hel del malligare om jag hade varit i hans skor men det behöver inte alls Patric vara. Denna är den 16:e sportbilen i rad som han äger - listan innehåller bland andra sex Porsche och fyra Ferrari .
Patric har haft 26 år på sig att bygga upp en stark självkänsla och ett moget synsätt i vilket snabba bilar må vara en härlig källa till glada stunder, men är inte det som för med sig äkta lycka. Det påpekar han också när vi åker i riktning mot Mantorp Park. Han säger att han njuter som mest när han och sambon Jessica åker tillsammans.
Att Lamborghini också är en perfekt semesterbil bevisades med råge i maj, när paret från Rimforsa deltog i Pilgrim Tour 2010, ett fantastiskt (och mycket dyrt) biläventyr som, tillsammans med ett 30-tal andra exklusiva ekipage, tog dem till kontinenten och platser som Dolomiterna, Toscana, franska Rivieran och, självfallet, Cannes filmfestival.
Europatouren arrangerades av bilföretaget von Braun Sports Cars i Stockholm, som tillsammans med Patric Lennartsson ligger bakom dagens arrangemang på Mantorp Park. De har hyrt hela banan under eftermiddagen för att ett femtiotal sportbilsägare ska kunna ägna sig åt frikörning tills svetten pärlar sig i pannan, som det så målande beskrivs i programbladet.
Kallsvettas av farten
Och svettas gör man förvisso. Jag känner hur kall svett i obehagligt rikliga mängder rinner ner längs med ryggraden, när Patric på rakan direkt efter Ikea-avfarten låter mig uppleva Lamborghinis enorma kraft. Jag känner också hur magmusklerna dras ihop och hur det till en början barnsliga leendet i mitt ansikte blir stelt som hos en inkamumie. Och jag upptäcker att jag instinktivt trycker hårt med högerfoten som om det fanns en bromspedal på golvet.
Testet är över på några få sekunder och när det sker känner jag mig nästan rusig av adrenalinkicken. Färden till Mantorp fortsätter sedan i lugnare, behagligare tempo och Patric tar sig tid att förklara bilens unika egenskaper. Jag förstår inte mycket men jag njuter i alla fall stort av skjutsen. Stundvis känns det nästan overkligt, nästan som att flyga, trots att knappt tio centimeter skiljer rumpan från asfalten.
- Hur länge kommer du att behålla den här bilen? undrar jag.
- Ärligt talat, svarar Patric, det är första gången jag känner att jag inte vill äga en annan bil.