Det är en underbar syn. På landsvägen utanför Mantorp går en skäggig man i sakta mak med två åsnor. Jacques Abdelaziz, Tourane och Nounou har varit på vandring från franska Rennes sedan 29 april. Monseiur Abdelaziz stannar gärna för en pratstund. Åsnorna lufsar omkring runt busshållplatsen och betar i det frodiga gräset.
- Living, I´m just living. It´s a way of life... Jacques Abdelaziz rycker typiskt franskt på axlarna när han får frågan om varför han väljer att ta sig fram på det här viset. Det har blivit en livsstil. Den pensionerade sextiofemåringen är på väg till Stockholm för där han aldrig varit. Stanna där någon tid blir det inget med, han vänder snart kosan söderut igen. Jacques gör en liten rondellrörelse i luften. Slottet ska han i alla fall se och han hoppas få tips i staden om fler sevärdheter.
Jacques berättar att han måste vara hemma i Frankrike igen i oktober, till sonens bröllop. Jacques är gift trebarnsfar men ingen i den övriga familjen har velat följa med på hans äventyr. Han rycker igen på axlarna när jag frågar om inte hans fru saknar honom. Tycker hon inte det är tråkigt att han är borta så länge?
- Vad ska hon säga? Det är mitt liv, säger Jacques leende och ja, rycker på axlarna igen.
I Sverige har han blivit vänligt bemött, senast i Väderstad bjöds han in till middag. Sverige är ett fritt land säger han, Frankrike är det inte längre. Folk är välkomnande, inte bara i flyktingmottagandet utan mot främlingar menar Jacques.
När vi stått tysta en liten stund tar han så tag i sina två följeslagare igen.
- Jag måste gå, säger fransosen och sammanfattar vad alltihop egentligen handlar om. Han har gjort sina åsnevandringar de senaste tolv åren hit och dit i Europa. Förra året blev det ingen tur. Då kände han sig obekväm hemma i sin trädgård och visste inte riktigt var han skulle göra av sig. Han måste gå.