Men nu är det färdigt. Nu börjar Eva-Lotta Persson sälja ut och Lottas tygbod slår igen till jul.
Eva-Lotta Persson har sytt så länge hon kan minnas. Det blev dockkläder när hon var åtta-tio år; hon hjälpte slöjdfröken att hjälpa klasskompisarna när det körde ihop sig.
1983 startade hon Lottas tygbod mitt i Mantorps centrum. Då var det liv och rörelse i samhället. Ett par-tre livsmedelsaffärer konkurrerade, här fanns apotek, järnhandel och blomsteraffär, och en gång i tiden tre banker.
– Numera är det tomt på gatan när jag kommer, säger Lotta. Och det är nog inte lätt att få ett centrum levande igen när det har blivit så här. Det är inte underlaget som fattas, Mantorp växer ju – men kunderna handlar på annat håll.
Lotta har ändå att göra, stamkunderna kommer även om de har blivit färre.
– Det är spontankunderna som inte kommer längre, säger hon. Det finns ju inga andra butiker kvar som lockar hit folk.
Själv har hon antagligen sömnaden i generna. Mormor var hemsömmerska och åkte runt i gårdarna och vände rockar och sydde kläder. Mamma sydde också, liksom Lottas syster.
– Men inte mina barn, så där hoppades åtminstone en generation över, säger Lotta. Jag finns dock ett barnbarn som jag hoppas på.
Lotta gick klänningssömmerskelinjen på Ljunkan, och det var också klänningar och barnkläder som var den stora grejen när hon startade sitt företag.
– Jag sålde tyger, ändrade kläder och sydde nytt, säger hon. Från början hade jag inga gardintyger, men det ändrades. Och nu ändras det igen, folk köper allt mer färdiga gardiner. Nu är det kuddar folk vill sy.
Många brudklänningar har det blivit genom åren, Lotta har en hel bunt med tackkort från de vackra brudarna. Glad var också affärsmannen som fick vänta byxlös medan Lotta lagade de spruckna byxorna inför det viktiga mötet. Lotta har dessutom sytt dräkterna till biblioteket Mamma Mu och Kråkan i Mjölby, Åtvid och Motala, och därtill elefantdräkten som används i Skänninge när guiderna dramatiserar.
– Men jag har passerat 65, och någon gång är det dags att lägga av, säger hon. Nu väljer jag att inte förnya tyglagret mer. Jag säljer ut allt jag har.
Helt slut med sömnaden är det ändå inte.
– Nej, jag kan nog ändra nån brudklänning eller lägga upp ett par byxor, säger hon. Att sy är fortfarande det roligaste jag vet.