- Nej, det är ingen idé, säger Bertil Ljungars på Väderstad auktionshall i Mantorp. De går mycket bättre på loppis, av någon anledning.
Fruntimmersauktion i Väderstad, det var en så populär idé att Bertil Ljungars tog över den när han köpte rörelsen och flyttade till Mantorp. I marknadsföringen talar han särskilt om att han säljer "fruntimmerssaker" på denna auktion.
- Kanske är det mer textilier och porslin än vanligt, säger han. Och inga verkstadssaker och verktyg. Annars är jag egentligen emot att dela upp grejer på det där sättet, det är väl ingen större skillnad - fast folk är förtjusta i idén, så vi fortsätter.
Bland köparna är det ovanligt många fruntimmer denna dag, det är sant. Fast gubbarna har också lockats hit, och de handlar. Det gäller att hänga på, Bertil Ljungars är snabb med klubban.
- Tjugo, fyrtio - ingen mer? Bort för fyrtio kronor, ropar han och klipper till med klubban.
Han måste skynda på. 750 utrop ska säljas utan paus, ett evigt ropande i drygt sex timmar. Han klarar sig utan att avbrott för toabesök. En korv och en macka hinner han klämma i sig medan han byter plats i lokalen.
Han är ganska ny på området, köpte rörelsen för närmare ett och ett halvt år sedan. Innan dess jobbade han på Studiefrämjandet i Linköping i många år och på skolor i Norge i tre.
- Jag har alltid varit intresserad av gamla grejer och tyckte att jag kunde unna mig det här, säger han.
Alla auktionsfirmor har ett gemensamt problem; det är svårt att få in gods.
- Unga människor som tömmer föräldrarnas hem kör till tippen, säger han dystert. Man hittar 1700-talsmöbler på soptippen i dag. Det har blivit ett mode att rensa och slänga.
Själv åker han dock inte till tippen och letar grejer.
- Nej. Det mesta får jag genom dödsbon. Jag väljer det säljbara och Hjärta till hjärta får resten. Köksmöblerna till exempel. Bra för alla parter.