Siv Pihl, eller ”Sivan” som alla kallar henne, fyller snart 80 år. Det ville hennes dotter, Louise Andersson, fira genom att bjuda in alla gamla elever från ridskoletiden.
I ridhuset på Nina och Sissi Liljas ridutbildning är det kramkalas. Det är här som dottern Louise Andersson samlat in alla till fest. Hon står vid datorn uppe i fikarummet i ridhuset och lägger sin sista hand vid bildspelet med gamla bilder från ridskoletiden som ska visas under kvällen.
Ljudvolymen är hög av röster. Här är det människor som umgåtts så gott som dagligen som barn, och kanske inte setts sedan dess.
De har mycket att prata om.
– Det här är underbart. De var ju bara småungar på den tiden, nu är de flesta pensionärer precis som jag, säger Sivan och ler.
Hon är märkbart lycklig över att ha alla dessa människor omkring sig för att fira sin 80-årsdag.
Hennes son, dotter och flera av gästerna som Corren pratar med tycker att det är viktigt att framhålla den livsgärning Sivan och hennes man Roland gjorde med att starta ridverksamhet i Mjölby kommun.
Sivan och hennes bortgångne man Roland, började sin ridverksamhet i Hjulsbro, Linköping 1959. Sedan flyttade de verksamheten till Ängsnäs i närheten av Tallboda.
– När tre hästar förolyckades i en tågolycka tog det lite luften ur våra föräldrar, berättar Louise Andersson.
Samtidigt fick de frågan från flera företagare i Mjölby om de ville starta en ridskola här i stället.
– Där Lundbybadet ligger idag hade vi ridskolan först, och 1967 började bygget av Eldslösastallet, berättar Sivan.
Det var hög klass på ridskolan. Hästarna var särskilt utvalda, och importerade från England. De som inte hade en egen häst fick gärna låna någon av ridskolans hästar för att kunna tävla. Tillsammans åkte de landet runt och tävlande i olika hopp och dressyr-tävlingar.
– Sivan grundlade mitt hästintresse och kärleken till djur, säger Christine Esping, som i dag driver Rappestad ridskola tillsammans med sin familj.
Hon och många av de andra som träffas nu cirka femtio år senare, tillbringade en stor del av sin uppväxt i Sivans och Rolands stall.
Flera av dem har gått i samma fotspår, och driver själva verksamheter med hästar. Många har fortsatt rida och har egen häst. En av dem är Margareta Ottosson som numera bor i Västergötland.
Vad betydde Sivan och Roland för er ridskoleelever?
– Det betydde allt. En bra skolning hur man tar hand om hästar. Det har jag burit med mig hela livet, säger Margareta Ottosson.