När Christina Andersson och maken Pelle slutade med lantbruket tog hon med sig bondförnuftet, byggde om en flygelbyggnad på gården till kontor och blev begravningsentreprenör.
I 25 år arbetade Christina och maken Pelle som lantbrukare på Veta utjord i Mantorp, innan de började arrendera ut marken. En period som lantbrevbärare blev det också innan hon beslutade sig för att bli begravningsentreprenör i början av 1990-talet.
Steget var kanske inte så långt bort som det kan låta. Christina var inte främmande för begravningar och kyrkogårdar eftersom pappa var kyrkvaktmästare.
-- Men funderingarna väcktes först när pappa dog. Det var då jag kom i kontakt med döden på riktigt nära håll. Jag undrade hur branschen såg ut och om det var tvunget att vara på något speciellt sätt. Min tanke var att ha verksamheten i hemmiljö för att skapa en större trygghetskänsla.
Christinas främsta mål är att människor ska kunna slappna av när de kommer i sin sorg.
-- Många tror att de måste vara på ett visst sätt när de kommer till en begravningsbyrå och har iklätt sig en roll. Min förhoppning är att den ska släppa så de kan vara sig själva.
Här kommer Christinas bondförnuft till användning. För utbildning i psykologi eller sorgearbete har hon inte.
-- Viktigast är att vara personlig och medmänsklig. Det är skönt att kunna mjuka upp situationen. Att planera begravningar behöver inte bara innebära gråt, ibland skrattar vi mycket och tar upp positiva minnen. Det måste kunna finnas glädje även när det är tungt.
Innan Christina startade Begravningar i Östgötabygd för snart tio år sedan praktiserade hon på en annan begravningsbyrå för att lära sig arbetsuppgifterna och se om hon klarade jobbet mentalt.
-- Många frågar hur det är att ta hand om döda människor. Men det är inget skrämmande. Alla som sover lugnt och tyst behöver man inte vara rädd för.
I den nyrenoverade röda visthusboden med vita knutar, i anslutning till bostaden, inleddes verksamheten med hjälp av starta eget-bidrag och ett så kallat kvinnolån via Almi. Christina förvånades över hur bra det gick direkt. Redan första året fick hon ett 50-tal uppdrag utan att knappt annonsera.
-- Det gjorde nog sitt till att jag redan var känd i bygden från tiden som lantbrukare och brevbärare. I de här sammanhangen kan det vara lättare att ta hjälp av någon man känner före en anonym person.
Sedan dess har verksamheten växt och i dag har Christina över 100 uppdrag per år, de flesta i Mjölby, Skänninge och Mantorp.
-- För att få nya uppdrag gäller det framför allt att göra ett bra arbete och lämna gott renomé efter sig. Mun till mun-metoden är bäst.
Att utöka verksamheten är inte intressant för Christina. Hon vill fortsätta jobba med sin lilla sammansvetsade personalstyrka. Det grundmurade förtroendet för dem gör att hon arbetar bättre och kan delegera arbetsuppgifter.
-- Om verksamheten växer för mycket hinner jag inte vara personlig med människor. Det skulle jag inte må bra av. Jag tar det lite lugnt och ser vad som händer.