Bilolyckan i Mantorp var en nyhet i hela landet i slutet av maj 2007. Fyra personer skadades varav två allvarligt. En av dem var Maria Petersson. Hennes mjälte krossades och att hon lever i dag tackar hon räddningstjänsten för. Den gjorde rätt prioritering och skickade henne först av alla skadade till US i Linköping.
Den första operationen tog nio och en halv timmar. Mjälten togs bort. Sedan tog ett andra operationslag över och opererade i ytterligare några timmar på hennes vänstra arm vars armbåge var helt krossad.
Den högra handen sattes i gips och opererades två dagar senare. Den var bruten på "bara" ett ställe.
Maria Petersson kommer inte ihåg någonting från olyckan, det var en läkare som berättade om hur det hela gick till.
Corren möter henne i hennes hem i Mantorp. Vi kom i kontakt när Maria ringde oss efter att ha läst en notis i tidningen om domen som den skyldige fick i tingsrätten i januari. Föraren som orsakade olyckan dömdes till dagsböter för vårdslöshet i trafiken och vållande till kroppsskada.
Hon och hennes medpassagerare fick 5 000 kronor var i skadetillstånd. Stod det att läsa i notisen. Inget om hennes vänstra arm som ännu inte läkt färdigt. Som blev opererad flera gånger. Inget om nya operationer som väntar. Inget om ett helt liv som ändrades. Jobbet som hon blev av med.
- Att mjälten togs bort kan jag leva med. Kan Foppa kan jag också. Men det är så oerhört mycket som är förstört i mitt liv på grund av att jag har svårt att röra och böja min vänstra arm. Inga pengar kan ersätta det, berättar Maria.
Armen blev opererad senast i september eftersom den inte läkte bra. Läkare tog skelettmassa från höften för att fylla i en liten lucka mellan benbitarna i armen. Sedan december har hon fått behandling med ultraljudmaskin som ska hjälpa benen att läka ytterligare. Fortfarande väntar två operationer.
Maria kan inte längre greppa saker ordentligt med vänster hans. Vardagliga saker som att kamma och tvätta sig kan hon inte göra med vänsterhanden.
Hon kan inte heller måla porslin, virka eller göra annat handarbete i samma utsträckning som förut. Många tidigare hobbyer har blivit svårt för Maria att fortsätta med.
När Maria pratar om detta syns smärtan i hennes ansikte. Hon är fortfarande sjukskriven och äter smärtstillande medicin. Men hon är fast besluten att kämpa och inte tillåta sig att bli bitter, arg eller nedslagen. När Marias arbetsgivare inte ville förlänga hennes vikariat på grund av sjukskrivningen vägrade hon deppa. Men visst, sorgen kan smyga sig på en även om man inte vill känna den.
För Maria är det värst på nätterna, när tankarna dyker upp och lever sitt eget liv.
- Jag har alltid trott att allt som händer i livet har en mening. Men ibland undrar jag vad som var meningen med den här olyckan. Att mitt liv som flöt så bra bara skulle ta slut. Att jag som tränade så mycket inte ska kunna fortsätta göra det. Att jag inte ska kunna behålla jobbet som frivårdsinspektör, som jag gillade, säger Maria.
Men det kommer en ny dag. Och nya tankar och känslor. I Marias omgivning finns det många personer som älskar och stöder henne. Familj, vänner, grannar. Även läkare, övrig sjukhuspersonal och sjukgymnaster har varit till stor hjälp. Såväl som färdtjänsten som har kört henne till och från sjukhuset under de gångna månaderna.
- De har varit underbara, säger Maria.
- Efter olyckan har mina närmast anhöriga hjälpt mig i mina upp- och nedgångar och försökt stötta mig så mycket det går. Jag förstår att det inte har varit så lätt när de förtvivlade stunderna tagit över de positiva. Men visst hoppas och tror jag att jag så småningom ska få ett ännu bättre jobb och att min arm ska bli bättre.
Det finns mycket som göms bakom en notis om någon olycka. Maria ville visa oss en del. Men inte bara lidande. Utan även kamp, kärlek, vänskap och hopp. Hon hoppas att hennes berättelse ska ge styrka även till andra som befinner sig i liknande situationer.