Ambassadör på 14 kvadrat

Väderobservationer: Växlande molnighet, dimma på morgonen. Maxtemperatur: 23 grader. Minimitemperatur: 12 grader.

Hangar A består av ett enormt tält som den svenska styrkan delar med sina amerikanska kollegor. Det är här helikopterteknikerna håller till.

Teknikerna tillhör ett ovanligt skötsamt släkte. Betonggolvet är så rent att man utan tvekan skulle kunna lägga sig på det för att ta en tupplur utan att behöva frukta att få smuts på uniformen. Men det är det ingen som gör. Det pågår en febril verksamhet.

Ulf Draegert, som med sina 23 år är Icepacs yngste medlem, kör omkring med en sopmaskin. Han är materieltekniker och ser till att det aldrig saknas några vitala reservdelar.

– Om det är akut tar det en vecka att få ner något från Sverige. Annars kan det ta tre eller fyra veckor.

Black Hawk-helikoptrarna slits hårt i den krävande miljön. Marmalbasen ligger mitt i ett ökenliknande område och den finkorniga sanden letar sig in i vartenda skrymsle. När besättningarna övar att landa ute i öknen, så kallad dustlanding, kan teknikerna få ägna en hel dag åt att rengöra motorer och luftfilter. Besättningsmedlemmarna brukar hjälpa till. Det är bra för moralen.

– Vi räknar med att helikoptrarna kommer att väga 50 kilo mer när vi kommer hem. Det går inte att få bort all sand, säger teknikern Oskar som just är i färd med att dra åt en skruv inne i kabinen.

När vi står och småpratar i ett hörn av hangaren får jag syn på något på golvet. Det är inte utan en viss belåtenhet som jag konstaterar att det ligger ett euromynt mitt på betonggolvet, bara ett par meter från en helikopter som genomgår en översyn. Där ska det absolut inte ligga! Vad skulle hända om myntet kom in i en motor?

Jag böjer mig ner för att ta upp myntet och i triumf överlämna det till de pedantiska teknikerna när jag inser att jag har gjort ett fatalt misstag. När jag sitter på huk och kikar upp för att njuta av teknikernas förfärade miner möts jag av idel leenden. Hånleenden.

Ulf Draegert och hans befäl Mikael ser ut att när som helst brista ut i ett gapskratt och en bit därifrån står det högsta svenska befälet på Marmalbasen, översten och stabschefen Peder Söderström. Det rycker i överstens mungipor. Vad är detta?

Euromyntet sitter hårt fast i golvet. Stenhårt fast. Någon person med ett utvecklat sinne för humor har limmat fast det. Jag har gått i fällan och känner hur skammens rodnad sprider sig.

Snabbt försöker jag avleda uppmärksamheten genom att fråga Lars Eklind varför de svenska ambulanshelikoptrarna, till skillnad från de amerikanska, inte har röda kors-symbolen målad på dörrarna.

– Då avsäger vi oss rätten till självförsvar.

De svenska Black Hawk-helikoptrarna är utrustade med två kulsprutor som vardera kan skjuta 1 000 skott per minut. De amerikanska helikoptrarna i hangaren, som är så slitna att de ser ut att ha använts sedan Vietnamkrigets dagar, används uteslutande för sjuktransporter och har ingen som helst beväpning.

Varje gång Icepac får ett larm lyfter två helikoptrar. Den ena ska landa och hämta den skadade. Den andra stannar i luften som skydd, färdmekanikern och uppdragspecialisten är beredda att skjuta. Ingen tror att talibanerna kommer att respektera krigets lagar som säger att man inte får angripa en ambulanstransport.

Väderobservationer: Först soligt, på eftermiddagen molnigt. Maxtemperatur: 18 grader. Minimitemperatur: 12 grader.

När Peter Jigerström och jag vaknar klockan sju på morgonen i vår container har vi ingen aning om att vi ska få vara med om en av de mest omtumlande dagarna i våra liv. Dagen börjar inget vidare. Vi har blivit utlovade en militär transport till den svenska basen Northern Lights. Vi ska få åka i en tysk-tillverkad container, monterad på lastbil, som skyddar soldaterna mot angrepp. När vi kommer till den avtalade mötesplatsen, iförda skyddsvästar med keramiska plattor som tillsammans väger tio kilo, har transporten redan avgått.

Peter Jigerström får ett smärre vredesutbrott. Men vi har tur. Blue Bird är på ingång och hennes livvakter från Säkerhetspolisen förbereder mottagandet. Livvakterna har just kommit till Marmalbasen, där försvarsministern ska sova en natt, och vi kan få åka med deras tomma bil tillbaka till Northern Lights. Bilen, en Toyota Land Cruiser B6, är bepansrad och när jag ska stänga dörren måste jag använda bägge armarna på grund av tyngden. Chauffören, som arbetar som livvakt åt den svenske ambassadören i Mazer-i-Sharif och har en automatkarbin bredvid sig i förarsätet, är generös.

– Vilken väg vill ni att jag ska ta?

– Kan du köra genom Mazer-i-Sharif?

– Visst, inga problem.

Någon kilometer från Marmalbasen får vi syn på en stor folksamling utefter vägen och jag minns följande formulering från den lilla skriften "Länder i fickformat": "För närvarande är inte Afghanistan lämpligt som turistmål".

En vit buss blockerar vägen och det har uppstått en lång kö. Flera bilar närmar sig från olika håll och människor strömmar till för att se vad som händer. Vår chaufför får något ansträngt i blicken. En man i vita kläder står framför bussen, som nu står tvärs över vägen, och gestikulerar mot busschauffören. Äntligen hittar busschauffören backen och kan efter lite manövrerande svänga ut och fortsätta. Kön löses upp.

– Det är fredag och alla är lediga, säger vår chaufför. Det är därför det är så mycket folk ute.

Mazer-i-Sharif är med sina uppskattningsvis 290 000 invånarna den fjärde största staden i Afghanistan. Staden, som är den enda som har järnvägsförbindelser med utlandet, är också en av de rikaste. I de centrala delarna ser vi flera nybyggda hus, uppförda i en stil som ser ut som en korsning mellan västerländsk funkis och orientalisk ornamentik.

Vi är lättade när vi släpps in på Northern Lights, den svenska basen som ska vara avvecklad nästa sommar, och får syn på Commando-Mats. Jag är nästan beredd att kasta mig om halsen på honom efter den äventyrliga bilfärden. Han har goda nyheter.

– Ambassadören väntar på er!

Vi förs snabbt in till ambassadörens tjänsterum – som består av ett antal ihopbyggda containrar, med äkta mattor på golvet och bilder av kungen och drottningen på en av plåtväggarna. 44-årige Jonas Westerlund, som är klädd i ljusbrun kostym, blå skjorta och slips och är den första person under vår resa som luktar påtagligt av herrparfym, reser sig från skrivbordet och sträcker fram högerarmen.

– Här uppe i norr är det ganska lugnt. Vi är i ständig dialog med de afghanska myndigheterna, säger karriärdiplomaten som visar sig ha tillbringat sina barn- och ungdomsår i Åtvidaberg.

– Jag var med i ÅFF:s A-trupp.

Jonas Westerlund har arbetat i tolv länder men kan nu för första gången titulera sig ambassadör.

– Jag är antagligen den svenska ambassadör som har det minsta residenset.

– Kan vi få se det?

Jonas Westerlund tvekar en liten stund men reser sig snart för att gå och städa. Efter fem minuter får vi kika in i residenset – en knappt fjorton kvadratmeter stor container utan dusch och toalett.

– Här är sovrummet och här är vardagsrummet, säger ambassadören som har delat in sin bostad i två delar.

På en liten bokhylla över ett minimalt skrivbord får jag syn på två böcker: Tony Blairs memoarer och George W Bushs "Decision Points".

– Strykbrädan har jag köpt i Mazer-i-Sharif, säger ambassadören och tar några tag med strykjärnet.

När vi några timmar senare återvänder till Marmalbasen får vi veta att Blue Bird – vårt täcknamn på Karin Enström – har landat. På kvällen ska försvarsministern besöka den svenska helikopterstyrkan i hangar A.

I nästa del: Att flyga fram i 200 kilometer i timmen, fem meter över sanddynerna liknar ingenting Correns reporter tidigare varit med om. Försvarsminister Karin Enström får en fråga sent på kvällen.