Hur annorlunda firas förresten inte påsken i dag jämfört med 50 år sedan.
I min barndom på 1950-talet var nämligen påsken nog den enda högtiden under året jag kunde ha varit utan. Med glädje, dessutom. Just glädjen saknades. Vilket gjorde det förtvivlat svårt för de yngre att uppamma den minsta lilla lust att högtidlighålla minnet av Jesu lidande och död.
Och långfredagen var verkligen trist, tråkig och så förtvivlat låååång.
Glädjeämnen som påskkärringar och -harar, söta gyllengula kycklingar, den långa ledigheten, god mat och massor av godis kom i skymundan för den domedagsstämning som då rådde.
På gott och ont, mest det förstnämnda, har det nattsvarta sorgmodet fått vika för glädjen. Vilket faktiskt också gör det mycket lättare att minnas den kyrkliga orsaken till varför påsken finns - hur märkligt det än kan verka.
Åggrätter, sill, lax och, förstås, påsklammet vankas i många olika variationer hemma hos oss under påsken. Precis som i så många andra familjer.
Till detta finns det nog inget som går upp mot ett källarsvalt påsköl tillsammans med några riktigt goda nubbar.
I år finns bara svenskt påsköl på monopolet. Vilket räcker. Och blir över. De alkostinna danska majsbrygderna hade jag ändå med lätthet avstått. Hur billiga de än är, resa och tid oräknat. Vilket naturligtvis inte låter sig göras. Däremot har jag smugit in en brittisk bira.
Bäst är Jämtlands Påsköl (1250), ett riktigt trevligt, lättdrucket och kopparfärgat måttligt alkoholstarkt öl med tydliga drag av rostad malt och bra humleton. Men inte särskilt mycket sötma. En blick på etiketten avslöjar dessutom Storsjöns söta motsvarighet till Loch Ness Nessie. Bara en sån sak ...
Liksom Nils Oscar Kalaspåsköl (1234). Som slinker ner med lätthet, även om det känns aningen maltigare och med mera kraft (humlebeska) än jämtländska Storsjöns Nessie-brygd.
Och för den som tror på påskhäxorna är det bara att sippa några glas Blåkulla (1206) för att komma i stämning. Elegant humleton, bra doft. Fast låt sedan kvasten stå. Öl och flygning går inte ihop.
Renläriga påskölsfantaster må kvirra, men jag kommer även att sätta fram brittiska bronsfärgade Early Bird (1658) till någon av påskens bufféer. Den pippin är bara så frisk och välhumlad i skön, rätt alkoholsvag stil - fjärran allt blybaskertungt dunder som numera finns.
Däremot avstår jag gärna avigt beska Oppigårds Easter Ale (1201) och gräsligt grönskande felkoket Pumpviken Påsköl (1215). Nyslaget gräs kan lukta himmelskt, men har inte i bärs att göra.
Bland snapsarna gör jag det jättelätt för mig genom att välja Reimersholms Svenska Nubbar (180), där det mesta och bästa i svensk akvavitväg ingår - även om jämförpriset för de tio femcentilitersflaskorna blir aningen högt.
Till detta lägger jag läckra Herrgårds Aquavit (26), en favorit som ännu inte rationaliserats bort. Ett öde som drabbat exempelvis lysande Ödåkra Taffel Aquavit.
Men visst går även Saturnus akvavitbox Skärgårdssnapsar (268) an, dock utan att glänsa.
Östgöta Sädes (16) hör naturligtvis också till, men den betraktar jag mer som avec med whiskystuk och honung. Fast till senapssillen passar den bara så bra.
Glad påsk!