Hummer med champagnesås, hjortfilé med ragu på björksopp, zucchini och bacon, färserad pärlhöna, päron i champagne och så glassen . . . Vem skulle inte vilja gå på festernas fest?
Den kallas för världens mest berömda middag, nobelbanketten i Stockholms stadshus, alltid den 10 december. Det är en fest som vuxit från 113 inbjudna 1901 till cirka 1 300 inbjudna under senare år. I USA betraktas den, som blir inbjuden till Blå Hallen, som nästan kunglig.
Ett sätt att åtminstone få sniffa på festen är att jobba i köket. Ulrica Söderlind, som skrivit boken "Nobels middagar" har haft anställning i det så kallade Nobelköket i Stockholms stadshus och varit med och arbetat på fem nobelbanketter som kallskänka. Många, många andra vill jobba under själva banketten.
En del gör nästan vad som helst för att komma dit, som den australiensiske kock, van att arbeta på en lyxkrog, som själv betalade sina flygbiljetter tur och retur och bodde på vandrarhem för att sedan skala svartrötter i två dygn i Stadshusets kök.
Första banketten hölls på Grand Hotel 1901 med 113 herrar. Åren efter finns visserligen kvinnor med på festerna men endast i egenskap av hustru till någon inbjuden. Först när Selma Lagerlöf 1909 får Nobelpriset i litteratur blir det vanligare med kvinnor.
Inga bilder finns från den första middagen men inför 90-årsjubileet 1991 rekonstruerades menyn. Som entrérätt serverades, precis som under de kommande 20 åren, hors d´oeuvres -- små aptitretare av diverse slag. Bland huvudrätterna fanns oxfilé, som skulle bli den mest vanliga råvaran under kommande år. Glass och päron i champagne hörde till desserterna och man började och avslutade hela härligheten med jättetorr champagne.
Frågan om nobelmiddagarna har anammat mattrender eller kanske till och med skapat dem är inte helt enkel att svara på.
-- Det har nog varit både ett givande och tagande, säger Ulrica Söderlind.
Under de första åren i banketternas historia var maten oerhört franskinspirerad, precis som den var på finare restauranger. Först i slutet av 1970-talet började de nordiska smakerna tränga ut de franska.
-- Men tidigare ändå, 1956 när nobelmiddagen var nedbantad på grund av Ungernkrisen, serverades hjortron, berättar Ulrica Söderlind. Nobelpristagarnas barn blev besvikna, de trodde de skulle få söta bär till desserten.
Det nordiska tog riktig fart först 1991, vid 90-årsjubileet. Då fick gästerna bland annat smaka på nässelsoppa med vaktelägg och gravad lax, maträtter med gammal tradition.
När man 1966 bjöd på avokado blev det oerhört uppmärksammat. Avokado var ovanligt och tidningar tipsade om att skalet inte skulle ätas upp.
Egentligen var det bara en av gästerna som fick avokado. En av pristagarna var av judisk börd och han fick en annorlunda meny. Maten lades upp på glastallrikar enligt judisk sed. Till den hör också att inte laga kött- och mjölkprodukter i samma kärl så nya kastruller, grytor och slevar köptes in. Dessa skickades efter disk till slottet för att användas vid kungamiddagen dagen efter. Ulrica Söderlind har grävt fram meny efter meny. Inte bara de som nobelstiftelsen har satt ihop, utan också de som funnits på slottet i samband med hovets middag för pristagarna. Samtliga menyer genom åren är på franska.
-- Franska är ett universellt köksspråk. De som jobbar i branschen kan göra sig förstådda oavsett nationalitet. Säger någon "mise-en-place" vet alla vad det handlar om.
-- Det vill säga att man gör i ordning sin arbetsplats inför dagens arbete. Alla knivar, skärbrädor och så vidare ska vara på plats så man inte behöver springa omkring och leta efter sakerna.
Det hann gå några år efter den första banketten innan hovet bjöd in till kunglig nobelmiddag på slottet.
Dåvarande kungen, Oscar II, gillade inte att Nobel i sitt testamente bestämt att man skulle kunna få pris oavsett nationalitet. Det skulle helst vara svenska pristagare, tyckte kungen. Men 1904 hålls i den första av hovets middagar.
8 december 1907 dör Oscar II och båda festerna till pristagarnas ära ställs in. En direktör håller istället middag för litteraturpristagaren, den berömde Rudyard Kipling. 14 personer bjuds in till en exklusiv och dyr middag. 14 handskrivna menyer vittnar om denna måltid.
Inte förrän 1951, när Gustav VI Adolf är regent, finns en kung med i Stadshuset på själva banketten. Den hålls i Gyllene salen (i dag platsen för dansen). 1930 är första gången som festen äger rum i Stadshuset, tidigare hade man samlats på Grand Hotel.
Under första världskriget fryser prispengarna inne. 1920 firas nobelpriset två gånger, en på sommaren och en på vintern. Menyn kortas ned till fyra rätter, en ordning som bestod fram till andra världskriget. Då ställs åter festligheterna in och pengarna, som skulle ha gått till banketterna, skickas istället till Röda korset.
När nobelbanketterna återupptas försvinner de omfattande menyerna för gott och antalet rätter blir tre, som 1945 års meny: Champinjonsoppa, rensadel och glassbomb.
Och så var det glassen, den som bärs ner för trapporna till Blå Hallen under pompa och ståt. Har det alltid varit den speciella nobelglassen som avslutning?
-- Egentligen är det frukt i olika former som varit mest populärt, berättar Ulrica Söderlind.
Glassen blir återkommande efterrätt först vid sent 1970-tal. Innandömet består av sorbet och runt omkring är det parfait. Man kan smälta för mindre.