ör nittio år sedan togs första steget till restaurering av klosterkyrkan i Vreta. År 1913 beviljade riksdagen ett anslag på 54 000 kr på villkor att församlingen satsade 35 000 kr och inte lade hinder i vägen för utgrävningar och byggnadsundersökningar.

Det här var för sin tid ett märkligt samarbete mellan staten och en enskild församling. Mannen bakom allt var Sigurd Curman, en ung och energisk arkitekt och konsthistoriker som senare blev riksantikvarie.

Europeiska intryck

Vreta kyrkas restaurering började år 1900 då arkitekt Gustaf Pettersson utarbetade ett genomgripande förslag som blev starkt kritiserat av Kungl Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien. Sigurd Curman tillkallades 1906 som sakkunnig. Föregående år hade han kommit hem från en lång studieresa i Europa och han var full av hänförelse över vad han lärt och sett i Tyskland, Frankrike och Italien.

Curman tog starkt intryck av den moderna restaureringskonsten som innebar att varje byggnad skulle uppvisa sin historia och inte en arkitektritad kostym av det ena eller andra slaget. Stilrestaureringens tid var förbi. Restaureringen av Strängnäs domkyrka påbörjades 1907 efter de nya principerna och restaureringen av Vreta kyrka påbörjades i samma anda våren 1915. Kyrkan invigdes den 21 oktober 1917. En ung och entusiastisk medarbetare till Sigurd Curman var Erik Lundberg som med tiden blev professor vid Konstakademien.

Främmande förändring

Sigurd Curman och hans medarbetare tolkade byggnadshistorien och gjorde allt för att den skulle bli tydlig. Kyrkans murar skulle berätta sin historia men inte nog med det. Kyrkorummet förändrades på ett sätt som var helt främmande för Svenska kyrkans protestantiska gudstjänstordning. I kyrkans kor fanns läktare utmed långsidorna och öppningarna mot korsarmarna var igenmurade. Allt detta avlägsnades. Koret återfick sin medeltida utformning och där uppställdes korbänkar i medeltida stil. Under medeltiden satt nunnorna i korbänkarna men vem skulle sitta där enligt protestantisk gudstjänstordning? Man kan ana ett problem för församlingen.

Utmanande kyrkorum

Ljus tändes i långa rader utmed bänkraderna för att ge en medeltida atmosfär och detta ansågs vara katolskt. Levande ljus på altaret fick inte förekomma långt in på 1920-talet. Några präster i landet hotades med anmälan till domkapitlet för sådant ofog. Curmans kyrkorum var en utmaning mot Svenska kyrkan.

Den nya ordningen innebar att församlingen kom mycket långt från altaret och denna olägenhet förstärktes av ett korskrank, det vill säga ett galler mellan koret och långhuset. Det moderna korskranket fick form av två luftiga dörrar. Detta var fullständigt obegripligt för kyrkans präster och gamla kyrkobesökare. Hur kunde man avskilja församlingen från altaret? Förklaringen är att Curman tänkte historiskt och inte liturgiskt. Han visste att koret var avskilt från långhuset under medeltiden. Detta var en del av kyrkans identitet.

Rätt i tiden

Vid tiden för restaureringen var medeltidens kyrkoliv helt främmande för vanligt folk. Föraktet för katolska kyrkans liv och lära var djupt förankrat sedan århundraden tillbaka. I Sverige gällde nationalkyrkliga tongångar enligt ungkyrkorörelsens paroll - Sveriges folk, Guds folk.

Curmans tankar ligger numera rätt i rätt i tiden. Det finns en större förståelse för kyrkans och klostrets historia och kanske en viss beundran för medeltidens kyrkoliv. Nu sitter kyrkobesökarna i koret där nunnorna hade sin plats. Tidebönernas psaltarpsalmer finns inne i murarna. De möts av Svenska kyrkans toner. Medeltid och nutid har förenats.

Fil dr i konstvetenskap

I morgon: En tittglugg i kyrkomuren.