Zinfandel, eller zin mera kort, Kaliforniens egen druva, har anseende som pendlar mellan strykklass och idol i vardande.
Som starlet får man finna sig i att folk rotar i ens bakgrund. Då framträder frågetecken, som ingen ännu lyckats räta ut. För zin är nog lika mycket invandrare som största delen av Kaliforniens befolkning. Den kom med invandrarna från Apulien i södra Italien. Närmare bestämt i början av 1800-talet. Kodnamn: primitivo. Fast det visste ingen.
Forskare har spårat dess väg från östkusten, via Klippiga bergen, till Kalifornien. Alltså invandrad primitivo, även om deras egenskaper inte är exakt lika.
Problemet är ett annat. Primitivo lät nämligen inte höra talas om sig förrän på 1860-talet i Apulien.
Vare hur som helst. Zin kan ge guld. Eller förvandlas till grus. Vilket, bestäms av hur druvan hanteras.
I Kaliforniens heta Central Valley ger zin floder av russindoftande vitt, rosé och rött. Inget värt det låga priset. Dessutom basvinet till många mousserande.
Fast de enda zinfandelviner värda namnet produceras vid kusten, i Napa och Sonoma. Här kan druvan få viss svalka och koncentration genom omsorgsfullt vingårdsarbete där grundbulten är noggrann beskärning. Liksom att plocka druva för druva. Zin mognar ojämnt. På samma klase kan finnas både kart och sockerstinna druvor. Vilket leder till skyhöga priser för de bästa.
I Sverige startar zin på 65 spänn för Gallos soppa (6588), men det hoppar vi över. Hellre väljer vi 2006 Fetzer barrel select (6425), 2006 Ravenswoods vintners blend zin (26001) eller 2007 Cline zinfandel (22283). I den ordningen. Kostar 116 repektive 99 och 89 kronor. Men mest smak för pengarna ger 2006 7 deadly zins (6690). Möjligen aningen überfruktigt.
De två billigaste, Turning Leaf zinfandel (16538) och 2006 Mondavi Woodbrige zinfandel (26507) för 79 respektive 82 kronor, ger en hit om hur riktigt bra zin kan smaka, men inte mycket mer. Tvingas jag välja, tar jag det sistnämnda.