Sangiovese är inte bara Italiens viktigaste druva, dess kloner, struktur och utbredning är ungefär lika komplicerat som den italienska byråkratin.
Huvudsakligen ger sangiovese floder av hyggligt drickbara viner i Chianti, men också i området kring Umbriens turisttäta småbyar. Sämst trivs druvan på de stora slätterna i Emilia-Romagna.
Sangiovese är inte en druva, utan egentligen två: grosso och piccolo. Vilken som är vilken i vingården, brukar inte ens ägaren veta.
Utom möjligen Biondi-Santi i toskanska Montalcino. Under många år har generation efter generation Biondi-Santi valt ut de bästa klonerna av grosso och dresserat den till att ge begränsade mängder koncentrerad must, som efter pressning och jäsning med skalen är nästan blåsvart. Oj, vilket vin!
Fast sådan är inte den vanliga Chiantin, som nog de flesta förknippar med druvan sangiovese. Oftast är Chianti en blandning av många druvsorter, däribland några gröna.
Dessvärre. Seriösa odlare drabbas lätt av minnesförlust när det gäller de gröna och glömmer bort dem. Tack och lov.
Vinet måste innehålla mellan 75 och 90 procent sangiovese. För att ytterligare understryka sangioveses bräcklighet är det i Chianti tillåtet att tillsätta upp till cirka tio procent andra druvor. Vilket oftast är cabernet sauvignon. Först då brukar det bli fart på vinet.
I några deldistrikt är det helt lagligt att tillsätta upp till 15 procent must eller vin som hämtats från andra delar av landet, oftast då södern. Man tar sig för pannan.
Bästa köp är två lådviner, 2007 Rocca di Montemassi sangiovese (4586) och 2007 Barone Ricasoli Formulae (12300) för 223 respektive 224 kronor, samt 2005 Rocca Guicciarda riserva (2723), för 129 kronor på flaska.
Den oortodoxe blandar lådvinerna 50/50 och får ett vin med större komplexitet än var för sig.
Flaskan blandas ej. Är nog det bästa vinet under 200 kronor.
Bra köp är även 2006 Monterosso sangiovese (22981), 48 kronor, och 2006 Farnese sangiovese (2344), 59 kronor.
Samtliga dessa klaras sig helt utan cabernet, tack och lov!