Anneli Friberg jobbar på Montico i Mjölby. Där handleder hon arbetssökande.
Att ha lätt för att lära sig och hela tiden vara nyfiken på att vilja lära sig mer. Att tänka komplext och tycka om att lära sig. Det är väl något många strävar efter?
Ändå möts barn som är särskilt begåvade av en oförstående skola som inte klarar av att möta deras behov, menar Anneli Friberg, som själv upptäckte att hon var särbegåvad i vuxen ålder.
– Under min tid i grundskolan lärde jag mig att dölja min begåvning. Jag kunde bli osynlig och tyst. Jag har en rik inre värld och flydde in i fantasin. Rita och måla blev min grej, säger Anneli Friberg.
Anneli är 44 år och jobbar med att coacha och hjälpa arbetssökande ut i arbetslivet. Hon älskar sitt jobb och har hamnat rätt. Men vägen dit har varit lång och tagit svängar som hon kämpar för att andra ska slippa.
– Socialt hittade jag ingen som var som mig och det var mycket mobbning under skoltiden. Det började redan i lekis och fortsatte till slutet av mellanstadiet. Jag tog mer hand om andra än att andra tog hand om mig. Det blev min roll.
Efter grundskolan var Anneli rejält skoltrött. I hemstaden Arboga upplevde hon att det fanns en bild av henne och att känslan var att hon inte kunde bli fri från den. Flytten till Västerås för att gå medieprogrammet i gymnasiet betydde mycket för henne.
– I Västerås fick jag vänner som hade liknande intressen. Som ung vuxen kände jag mig ofta dum och mådde inte särskilt bra. När jag pratade med personer som inte kände mig, såg de ofta ut som frågetecken i ansiktet. Jag tolkade det som jag sagt något för osmart, så jag försökte välja mer avancerade ord och uttryck, för att motverka det. Det gjorde mig inte mer begriplig. Nu vet jag, att jag behöver portionera ut information, ge tankepauser och inte gå så djupt när jag pratar med folk generellt.
Vändningen för Anneli kom i 25-årsåldern när hon flyttade till Göteborg och sökte hjälp hos en psykiatriker.
– Då fick jag svaret att jag hade högt IQ. Psykiatrikern sa till mig att gå med i Mensa och söka till universitet så skulle jag må bättre.
Anneli säger att det skulle det betyda mycket om samhället kunde upptäcka de särskilt begåvade barnen tidigt, så att de slipper vara med om samma erfarenheter som hon själv.
Annelis son Gabriel är även han ett särskilt begåvat barn.
– Redan vid ett års ålder upptäckte jag att han var väldigt intresserad av siffror, symboler och bokstäver. Han var nyfiken på allt. När han var tre år hade han memorerat alla hajarter i sin stora faktabok om hajar, inte bara namn utan även vad de äter, mått och hur de ser ut.
Anneli har skickat in ett Mjölbyförslag som handlar om att kommunen ska ta fram en handlingsplan för elever med särskilt begåvade barn. "Borås stad har tagit fram en plan och den kan vara ett exempel som kan vara bra att följa. Jag bifogade den när jag skickade in mitt förslag."
Gabriel går i förskoleklass på Västra Hargs skola. Skolan är liten med få elever, och Gabriel är en av två elever i förskoleklassen. När han skulle börja skolan var det inga problem att få börja ett år tidigare berättar Anneli.
Hon har träffat många med särskild begåvning och har inte mött någon som mått dåligt av att bli uppflyttad i årskurserna.
– Det finns oro och osäkerhet hos skolpersonal att det ska bli ett socialt stigma att bli uppflyttad, men generellt blir det inte så. Istället får de möta andra som kan möta dem i deras dialog.
Trots de positiva erfarenheterna i Västra Hargs skola, har Anneli vänner i andra kommuner som fått nej till att låta deras barn börja skolan tidigare. Ett vanligt argument är att det inte finns plats på skolan. Anneli hoppas att fler skolor ska bli mer öppna för att anpassa skolstarten för särskilt begåvade barn, så att de kan få den stimulans de behöver för att utvecklas och må bra.
– Det som är tungt är hur ovan skolorganisationen är. Oftast är man nöjd med att eleverna når målen. Men enligt skollagen ska eleven utmanas för att nå sin fulla potential.
"IQ mäts på en normalfördelningsskala där 100 är mest vanligt. Från 130 och uppåt räknas som särbegåvade", säger Anneli Friberg.
Anneli berättar att hon upplever att det finns ett tabu att prata om särbegåvning.
– Jag upplever att folk tror att jag vill att mitt barn ska bli framgångsrikt, högpresterande och få ett lyxigt jobb. Fast allt jag vill är att han ska må bra. Jantelagen är det mest skadliga för särbegåvade. Det handlar om psykiskt mående, inte att bli någon slags elit.
Anneli har skickat in ett förslag till Mjölby kommun om att ta fram en handlingsplan för särskilt begåvade barn i skolan. Hon menar att kommunens dåliga skolresultat delvis beror på att de missat denna grupp. Trots flera försök att kontakta kommunen har Anneli inte fått någon återkoppling. Hon betonar vikten av en strategi för att identifiera och stödja särskilt begåvade elever.
– Det oroar mig att den här gruppen barn inte får den hjälp de behöver. Varje skola ska inte behöva uppfinna hjulet varje gång. Det skulle avlasta skolorna och förbättra måendet hos eleverna, samt leda till bättre skolresultat för kommunen.
Anneli Friberg är social och nyfiken på människor, och har alltid engagerat sig i föreningsliv. "Det finns föreningar för särbegåvade och jag håller just nu på att utforska det, både för min och Gabriels skull."
Enligt Caroline Hedvall, tillförordnad utbildningschef i Mjölby kommun, ska kommunen ha svarat på Annelis första Mjölbyförslag som kom in 2023.
– Då avslog vi förslaget. Vi menar att vi har skyldighet att möta alla barn, oavsett om man är särbegåvad eller att man svårt att nå målen. Vi måste ge alla barn den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande för att kunna nå så långt som möjligt. I Mjölby har vi ett fungerande elevhälsoarbete där vi har möjlighet att fånga upp de som kan nå långt i relation till kunskapsmålen.