Äventyret – att gå 60 mil till fots

Först var det kallt och blött. Sen blev det varmt och svettigt. Erik och Emil har mött våren på landsvägen. De är på luffen genom Sverige.

Erik får sina fötter plåstrade i förebyggande syfte av Emil.

Erik får sina fötter plåstrade i förebyggande syfte av Emil.

Foto: Sune Johansson

Mjölby2018-05-13 10:00

Som det heter i Astrid Lindgrens ”Luffarevisan” om Oscar och pojken Rasmus:

Så snart som det blir vår

går han ut och går

för att söka sig äventyr

Lite modernare luffare, med google maps och instagram-dagbok är Erik Atterpalm och Emil Törnros Olsson. De har bestämt sig för att tillbringa våren med en vandring genom Sydsverige. De startade i Södertälje på Valborg och målet är Helsingborg, en promenad på cirka 60 mil.

– Vi gillar äventyr och friluftsliv. Och så är det en uppvärmning inför att vi rycker in till en ettårig befälsutbildning i Försvarsmakten i sommar, berättar Emil.

På kvällen före Kristi himmelfärdsdag bestämde de sig för att slå läger precis på gränsen mellan Linköpings och Mjölby kommuner. Tälten slog de upp på en gammal galgbacke mellan runstenar och gravfält.

– Men vi sov gott ändå, skrattar Erik. Och dessutom kom våra två kompisar Rasmus och Kristoffer och överraskade oss.

Så de 15 kilometerna till nästa anhalt Mjölby blev de fyra vandrare, vilket gjorde färden ännu mer trivsam.

I Mjölby slapp de tälta för där hade de genom föräldrars kompisar fått löfte om husrum hemma hos familjen Svendsen/Stribrny. Det blev ett behagligt avbrott från livet på vägarna. Grillen gick varm och efteråt blev det musik-jam i den musikaliska familjen. De fick även prova på att dreja eftersom frun i huset är hobby-keramiker.

Det låter som att luffarlivet är en dans på rosor, men det har sina downs också, berättar killarna.

– Tredje dagen efter att vi startade var som värst. Det ösregnade hela dagen, allting var genomblött och vi hade problem med fötterna. Vi gick en hel dag genom trakter utan ett hus, berättar Emil.

Men ge upp var det inte tal om. Dagen efter sken solen och allt kändes lättare. Och än så länge har de hållit sams.

– Vi kryper hellre fram än ger upp. Om vi inte klarar det här så klarar vi nog inte militärlivet, menar Erik.

Men det är mötena med människor som de tycker är bäst. En del är undrande och reserverade först och hälsar lite försiktigt, men efter en stund blir det hjärtligare.

De får också en hel del glada kommentarer på sitt instagramkonto ”Denstoravandringen. Där lägger de upp saker de är med om längs färden, och små filmer med påhitt, som några danssteg vid motorvägens kant. Samtidigt med vandringen samlar de in pengar till Barncancerfonden.

– Vi ville gå för något större ändamål, säger Emil och Erik.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om