"Idag har räddningspersonal samtalsstöd efter allvarliga händelser. Det hade man inte då. Det var inte så mycket snack efteråt", säger Bengt-Åke Holmberg.
Bengt-Åke Holmberg plockar upp några tidningar ur sin väska och vecklar ut på bordet på brandstationen i Mjölby. Bilderna är svartvita, men fångar ändå den dramatiska och tragiska händelsen som utspelade sig för 50 år sedan.
Att han skulle hamna mitt i en av Sveriges allvarligaste tågolyckor var inget han anade när han kom till brandstationen i Mjölby annandag påsk 1975.
– 11.02 kom larmet från Linköping. Vi var nere i vagnhallen och hade 90 sekunder på oss att komma iväg. Först åkte en basbrandbil med tre brandmän iväg. Vi visste bara att det var en tågolycka, men inte mer.
När Bengt-Åke närmade sig Sya fick han se ett lok och en vagn på rälsen.
– Då sa jag till de andra att det är nog inte var en allvarlig olycka. Strax efter fick vi se tre vagnar som låg på varandra ute på ett fält. Då förstod vi att det här kan vara hur stort som helst. Och det var det också.
Öresundspilen med slutdestination Malmö var nästan en timme försenad när den lämnade Stockholm Centralstation på morgonen den 31 mars. Ombord fanns 300 passagerare. Klockan var strax innan elva på förmiddagen när tåget närmade sig den obevakade järnvägsövergången i Sya.
Plötsligt såg några av passagerarna hur en bil sladdade in i sidan av tåget. Det var en Volkswagen.
Kopplet mellan lok och vagnar slets av och vagn efter vagn spårade ur. Flera vagnar kastades ut på åkern nedanför banvallen, medan andra vagnar ställde sig tvärs över spåret. När ljudet av lokets skrikande bromsar lagt sig blev det obehagligt tyst.
– Det första jag gör är att försöka få en uppfattning om hur stor olyckan är. Jag undersöker vagnarna och meddelar de drabbade jag ser att hjälp är på väg. Sedan meddelar jag räddningscentralen i Linköping att det handlar om ett stort antal skadade. Jag räknade inte alla, utan gjorde en uppskattning, säger Bengt-Åke som var räddningsledare den här dagen.
En gigantisk räddningsinsats drog igång. Femton ambulanser, två brandfordon, fem bärgningsbilar och en katastrofbuss skickades till olycksplatsen. Skadade personer fördes till sjukhus i Linköping, Norrköping och Motala.
Polismannen Lars Svensson från Linköping var bland de första som kom till tågolyckan i Sya. Tillsammans med räddningstjänsten startade arbetet med att hjälpa fastklämda, skadade och chockade.
14 personer dog och 29 skadades vid tågurspårningen. Föraren till bilen som körde in i tåget avled på sjukhuset.
– Jag har många starka minnen från olyckan. En av det värsta handlar om mannen som körde bilen som krockade med tåget. Till en början såg vi varken bilen eller föraren. Men han satt fastklämd i sin bil hela tiden. De första som upptäcker honom är hans föräldrar och det är de som plockar bort honom ur bilen.
Bengt-Åke berättar om en kvinna som satt fastklämd under en tågvagn.
– Räddningstjänsten försökte gräva loss henne utan att lyckas. Det måste känts svårt för henne att se hur andra räddades, men att hon inte kom loss. Till slut lyckades man lyfta undan vagnen. Hon överlevde, men fick amputera båda benen.
Östgöta Correspondenten dagen efter den stora tågolyckan i Sya.
Hur går dina tankar kring olyckan 50 år senare?
– Jag pratade med brandchefen som jobbar här idag. Nu har man betydligt bättre utrustning och mer teknik. Men arbetssättet påminner om det vi hade då.
Bengt-Åke är glad att det finns tidningsurklipp kvar från olyckan när minnet sviker.
– Idag har räddningspersonal samtalsstöd efter allvarliga händelser. Det hade man inte då. Det var inte så mycket snack efteråt. Det finns ett antal minnen kvar i huvudet fortfarande, men det är omöjligt att komma ihåg allt som hände för 50 år sedan.
Corren har gjort en podd om tågolyckan i Sya. Den hittar du här eller där du brukar lyssna på poddar.