De hjälpte Malin ur sitt drogmissbruk

Jag träffar Malin på beroende­mottagningen. Hon ler när vi hälsar. En glad och helt vanlig tonårstjej.
– Jag var emot droger förr. Men sedan blev jag nyfiken. Jag ville pröva, säger hon.

Var det kompisar som tvingade dig?
– Nej, ingen av mina vänner tjatade. Det var ett eget val. Man vill ju vara en i gänget.
Malin går i högstadiet. Drogerna fick hon till en början gratis av klasskamrater.

Var du inte rädd?
– Jo, jättenervös. Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera på drogerna. Jag visste ju att det var olagligt.

Hur länge höll du på med droger?
– Jag började förra våren. Jag tog spice och i­bland cannabis,­ nästan varj­e dag fram till hösten.
Malin berättar att hon tyckte hon mådde bra av drogerna. Hon tyckte att hon var glad hela tiden.
Tillsammans med oss i rummet sitter Roger Lindström. Han jobbar som ­behandlingssekreterare på b­eroendemottagningen.
– När man röker kan man få vanföreställningar och personligheten förändras, berättar Roger Lindström.

Märkte inte dina för­äldrar?
– De tyckte att jag ofta var arg, berättar Malin.
Egentligen var det inte förrä­n skolan fick ett tips om att fler­a ungdomar skulle t­agit droger som förändringe­n kom.
– Vi blev kallade till beroende­mottagningen. Jag nekade och sa att jag inte t­agit några droger.
Efter att urinprovet visat spår av cannabis var Malin avslöjad.
Hur reagerade dina föräldrar?
– De var besvikna på mig. De sa att de inte ville att jag skull­e göra om det igen.
När föräldrarna fick veta omfattningen, hur länge och hur mycket Malin hade rökt, kom också reaktionen. De klandrade sig själva, berättar Roger Lindström.
– Det är lätt att missta sig. Men om man som förälder märker på sitt barn att det rea­gerar med tonårsilska, men fem eller tio gånger värre.­ Då bör man börja misstänka, säger han.
Han säger också att det viktigaste inte är att ta prover, utan att vara uppmärksam på om ens tonåring beteende förändras. Roger Lindström berättar också att misstanke­antalet av ungdomar som tar antingen cannabi­s eller spic­e ökat med 130 procent det ­senaste året.
– Mjölby är inte annor­lunda jämfört med andra orter i Sverige. Användningen eller upptäckten kan vara lika stor i hela landet, säger han.
Men ett område där Mjölby kanske skiljer sig från många andra kommuner är traditionen, menar Lindström.
I Mjölby har det funnits fältsekreterare med upp­sökande verksamhet ända sedan 1970-talet. Många mindre kommuner har inte samma tradition.
– Jag tror att man på flera­ håll väntar in problemen tills de uppstår i stället för att söka upp dem. Så det går att utveckla tänket. I stället för att jobba efter tanken OM ungdomar kommer i kontakt med droger borde man jobba efter tanken NÄR de gör det. Vi måste vara förberedda. Jobba i framkant. Tillgängligheten i dag ser inte heller likadan ut som för 40 år sen.
För Malin var den första tiden tuff. Beroendemottagningen berättade för henne vad som skulle hända när drogerna går ur kroppen.
– Den första helgen utan att röka grät jag hela tiden. Jag var inte nöjd med någonting, jag hade svårt att sova, hade ångest och svettades hela tiden.
Hon klarade sig igenom första helgen med stöd av sina föräldrar och god hjälp från beroendemottagningen.
– Mina föräldrar fanns där. De första dagarna var värst, sedan kände jag mig lite skakig ungefär en vecka efteråt.
Nu har det gått över ett halvår. Varje vecka träffas M­alin och Roger Lindström på beroendeenheten.
Hon har haft ett återfall.
– Det var några veckor efte­r att jag slutat. Jag blev väldigt besviken på mig själv då.
Sedan dess har hon varit drogfri.

Hur mår du nu?
– Jag mår bra, säger hon med ett stort leende.

Varför vill du berätta din historia?
– Det är bra för föräldrar att veta, och för deras barn. Så att de kan få hjälp om de har ett missbruk.
Hon börjar skruva på sig. Vi har suttit länge och pratat. Solen skiner ute och hon vill vidare.
 – Livet är mycket bättr­e nu. Jag vill aldrig tillbaka dit, till drogerna igen, säger ­Malin innan hon går.