Muktars mamma är inne i lägenheten. Hon är där tillsammans med Muktars lillebror Elmi. Han är bara några veckor gammal. Muktars pappa Guled tar med sig Muktar in, motvilligt, han vill vara ute med kompisarna, köra kickbike. Sist vi träffade Ayan och Gulad var Muktar åtta månader, nu är han 2 år och 10 månader gammal.
Mamma Ayan Ali Mahamoud från Djibouti har varit i Sverige sedan 2008. Hon kom hit för att hon blev kär i fel man. Ayan har goda skäl att inte vilja återvända till sitt hemland. Hon gifte sig mot sina föräldrars vilja med en man från Somalia. Föräldrarna hade valt ut en make som var mer än 30 år äldre än hon. Ayan var då 17 år.
Hennes man fick uppehållstillstånd i Sverige, eftersom han kom från ett krigsdrabbat land. Ayan lämnade sin familj och följde efter honom till Sverige. Men hennes man kom aldrig och mötte henne vid flygplatsen. Han ville inte längre ha henne. Och inte kunde hon återvända.
Hon sökte asyl och hamnade i flyktingförläggning, innan hon kom till somaliska vänner i Mjölby. Här mötte hon kärleken. Hon och Guled Daud Hussein blev ett par.
Guled är från Somalia och har uppehållstillstånd. Också deras barn, Muktar och Elmi har uppehållstillstånd. Men inte deras mamma.
– Min fru säger att hon åker tillbaka till Djibouti om hon måste för att få uppehållstillstånd. Men vem garanterar hennes och vår sons säkerhet? frågar sig Guled.
Djibouti är ett litet land med bara 700 000 innevånare. Sannolikheten att hennes släktingar i Djibouti får veta att hon är där är stor.
– Jag måste skydda min identitet under tiden jag väntar i Djibouti, men hur ska jag kunna det? Det kan ta över ett år innan uppehållstillståndet är klart, berättar Ayan.
Ayan sitter i soffan. Bredvid sitter hennes man med deras nyfödda son i knät. Storebror Muktar är mest intresserad av min kamera.
– Att resa nu med min nyfödde son är riskabelt med de sjukdomar som finns i Djibouti. Han kan drabbas både av malaria och TBC. Jag kan heller inte lämna honom i Sverige, han behöver mig, säger Ayan.
Guled har precis fått fast jobb på McDonalds. Om Ayan åker blir ekonomin tuff för familjen, att både betala boendet i Mjölby och för barnen och Ayan i Djibouti.
Solen skiner ute. Men i rummet hos Ayans familj känner man oron. Guled får tårar i ögonen ju längre vi pratar.
– Jag behöver min familj här. Vi vill bara få vara tillsammans, min fru, jag och mina barn, säger Guled.
Ayan studerade på gymnasiet när hon lämnade Djibouti. Nu är hon 24 år och tvåbarnsmamma. Ayan är rastlös, hon vill mer.
Vad drömmer du om i framtiden?
– Jag vill läsa medicin. Jag vill bli sjuksköterska, säger Ayan.
Sly Agouda, som är mångfaldsstrateg i Mjölby, har engagerat sig i Ayans öde.
– Personligen tycker jag att det här är en total katastrof. Det sa jag också till polisen när jag ringde dem, samtidigt som Ayan var på väg till förlossningen, säger Sly Agouda.
Han pratar upprört när jag frågar om Ayan.
– Att låta henne åka hem med sina små barn. När man kan ge henne uppehållstillstånd här i Sverige. De sätter barnen i risk, ändå väljer de att göra det, vad vinner de på det? frågar sig Sly.
Sly Agouda respekterar lagen men tycker att sunda förnuftet borde råda i Ayans fall.
– Detta är en tolkningsfråga. Vi vet ju att hon kommer få uppehållstillstånd. Otydlighet från politikerna i frågan om uppehållstillstånd ger bara tändvätska åt de rasistiska åsikter som råder, menar Sly.
Även Bo Nilsson, advokat och ombud för Muktar, har i tidigare reportage sagt att beslutet strider uppenbart mot barnkonventionen. Han sa då också att Migrationsverket självklart måste kunna fatta ett annat beslut. Muktar har fått uppehållstillstånd för att pappan har det, för att pappan är viktig.
Varför får inte mamman det också? Är hon inte lika viktig?