Nu vill Liliane Nindereye sprida kunskap om folkmordet i Burundi på 90-talet. Hon bildar en förening och bjuder in till ett informationsmöte.
I dag är Liliane Nindereye lärare på Lagmansskolan i Mjölby. Hon har familj, man och tre barn, och bor i villa. Hon har nu startat en lokalkrets av den internationella föreningen AC Genocide Cirimoso för att sprida kunskap om folkmordet i Burundi 1993. Ordet cirimoso betyder "aldrig mer".
Hon var tolv år 1993 när helvetet brakade lös runtom i Burundi den 21 oktober.
– Det var en helt vanlig dag. Jag gick till skolan med min syster och mina kusiner, jag gick i sjuan. I skolan var det nästan tomt. En klasskamrat sa att det hänt något i huvudstaden Bujumbura.
"Folk har tagit presidenten", fick hon veta.
Det som hänt var en statskupp efter det första flerpartivalet i landet sedan 1963. I valet hade ett parti knutet till folkgruppen Hutu vunnit. Den valda presidenten mördades av militärer styrda av landets andra folkgrupp Tutsi. Konflikten mellan Hutu, som var i kraftig majoritet i landet, och Tutsi har en historia som är hundratals år gammal. Skillnaden mellan grupperna är mindre etnisk och mer social och ekonomisk. Tutsi har varit den styrande klassen medan Hutu varit fattigare, och undertryckt.
Liliane hör till Tutsi. Kuppen 21 oktober 1993 gav explosionsartat bränsle till konflikten mellan grupperna. Vanliga medborgare från Hutu gav sig ut och jagade Tutsi på gatorna.
– Vi gick hem igen. Då kom det folk med machete och knivar och sedan började de döda folk.
Föräldrar, syskon, släktingar, lärare, sjuksköterskor, präster. Dödandet var urskillningslöst.
– De började med de vuxna. Jag och min lillasyster sprang. Vi försökte hitta någon som kunde hjälpa oss. Vi gick till kyrkan, men fick veta att prästen dödats. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. En flicka som vi träffade berättade att även min familj dödats.
Till slut hittade Liliane och andra barn ett hus de kunde gömma sig i. Men även dit kom det en folkmobb och ville att alla barn som var Tutsi skulle komma ut. Till sist fick de i alla fall sova över där. Omkring 25 barn fick tillfälligt skydd hos en Hutukvinna vars man också dödats.
– Dagen efter kom en massa folk och bankade på dörren. När de såg oss började de skratta och undrade varför vi fortfarande levde. Alla måste dö, sa de. De ville inte att några Tutsi skulle leva.
Bland dem som gick runt och dödade människor fanns även klasskamrater från Lilianes skola, barn som dragits med i hetsjakten på Tutsibefolkningen.
En av männen med machete tog henne med sig. Alla de andra barnen dödades.
– Han sa att jag skulle bo hos honom tills det blev lugnare. Sedan skulle han ta mig till Tanzania och gifta sig med mig. Men han var redan gift och hade barn. I tre veckor var jag inlåst hos honom.
Listan på mördade personer i hennes hemkommun Rutegama innehåller nästan tusen namn, bland dem hela hennes familj och många släktingar.
Han var dock rädd att bli avslöjad och förde bort henne till huvudstaden Bujumbura. Där fick hon kontakt med familjer som kunde ge henne skydd så att hon kunde gå i skola och sedan utbilda sig till lärare.
Hon berättar förvånansvärt samlat om dessa händelser som plågat henne genom livet och som mer än tio år senare följde med henne till Sverige. Liliane stannar upp när hon nämner sina föräldrar. Måste samla ihop sina ansiktsuttryck. Hon är arg också för den tystnad som följt efter dessa fasansvärda händelser.
– De flesta känner till folkmordet i grannlandet Rwanda, som började året efter. Men händelserna i Burundis känner inte många till.
Situationen är fortfarande svår. Hundratusentals burundier som tillhör Tutsi har flytt, främst till grannländer.
Familjen reste till Rwanda i sommar för att visa barnen deras rötter.
– De frågade varför vi inte åker till Burundi. Jag svarade att jag har ingen där, de är döda. Jag vågar inte åka dit. Jag får inte besöka mina döda släktingar. När jag pratar i telefon med kompisar i Burundi måste de gömma sig. De vågar inte visa att de har kontakt med mig.
På ett av bladen i den långa listan med mördade burundier finns Lilianes egen släkt.
2006 kom Liliane Nindereye till Sverige tillsammans med sin man. Hennes minnen finns kvar. Men det är små problem, menar hon, jämfört med för överlevare som bor kvar. De kan ha grannar som var med om dödandet.
– De får ingen hjälp och ingen talar om det som hänt.
Det är den tystnaden som hon nu vill bryta. Mjölbyföreningen mot folkmordet "Aldrig mer" är den första i Sverige. Den finns i dag i Burundi och i Kanada. På lördag ordnar de ett öppet möte för allmänheten på Lagmansskolan med inbjudna burundier från flera länder.
– Det hjälper inte att bara informera. Vi vill hitta lösningar. Vi är ännu unga och har livet framför oss.