Efter att ha börjat i liten skala i familjens garage på 1980-talet flyttade Jocke Axelsson i de lokaler på Järnvägsgatan där butiken fortfarande håller till.
Onsdagsintervju
För säkert 25 år sedan var en meteorolog från SMHI på Corren och föreläste. Han pratade om kommande klimatförändringar och mildare vintrar. Jag minns tydligt att han bestämt avrådde alla som händelsevis hade några kronor över att investera i något som hade med skidåkning söder om Daläven att göra.
Joakim "Jocke" Axelsson var inte på den föreläsningen. Han hade förmodligen ändå inte lyssnat på det örat. Och även om vintrarna blivit mildare har tiden ändå gett honom rätt. Mot alla odds har Jockes Alpinservice överlevt.
Utöver butiken på Järnvägsgatan i Mjölby har firman också skiduthyrning i bodar på Ombergsliden och backen i Asby.
Men för att ta det från början: I början av 80-talet bytte Jocke Axelsson miniskidorna mot slalomskidor och backarna i Knektahagen i Mjölby mot de svenska fjällen.
Ett kort och ekonomiskt mindre lyckat försök att börja sälja alpin utrustning följdes av tre vintrar i Sälenfjällen.
– Då lärde jag mig det här ordentligt. Det är en helt annan kundgenomströmning där. Det som händer på en månad här, hände på två dagar i Tandådalen.
Så vintern 1988/89 ställde Jocke Axelsson en skidslip i familjens garage i villan i Ryttarhagen. Och på den vägen är det.
Och så involverade du din pappa Hasse i företaget. Hur gick det till?
– Någon var ju tvungen att vara hemma och ta emot kunderna. Både pappa och jag hade andra jobb så vi fick turas om. Från början hade vi bara skidservice och mest kunder från Mjölby. Sedan växte det med även försäljning. Det började komma folk från Motala och Linköping och nu har vi hela Östergötland och norra Småland som upptagningsområde.
2016 var ett omtumlande år för Jocke Axelsson som då sedan flera år tillbaka flyttat ur garaget till de nuvarande lokalerna på Järnvägsgatan i Mjölby. Han prisades som "årets handlare" i Mjölby. Samtidigt blev pappa Hasse hastigt sjuk cancer och gick bort en tid senare.
– Det var mycket känslor då. Jag glömmer det aldrig. Det var i april. Det gick bara ett par dagar mellan beskeden om priset och om att pappa var allvarligt sjuk. Han jobbade här ända fram till januari det året så han var med till "the bitter end", säger Jocke med en röst som stockar sig när minnena tränger sig på.
Sedan dess driver han firman själv. Men med god hjälp av unga anställda.
– Jag har – försent – lärt mig att det finns andra som kan saker också, skrattar han.
Har du tagit på dig för mycket tidigare?
– Ja. Och haft inställningen "jag kan allt". Men ungdomar i dag är jätteduktiga, både på att ta ansvar och på att lära sig fort. Det är bara att ge dem chansen.
Du har stannat kvar i Mjölby alla dessa år. Är du en äkta lokalpatriot?
– Nja, det är inte det. Om jag haft någonting att komplettera med och kunnat ha öppet även sommartid kanske det hade funnits möjligheter att flytta till Linköping. Men att hitta något där och ha stängt halva året – de lokalerna finns inte med den hyresnivån som gäller där.
Vad gör du på somrarna då?
– Jag har hankat mig fram. Några år var jag ansvarig för go cart-banan här i Mjölby. Jag har jobbat på Cykel & Fritid – också här i Mjölby och i somras jobbade jag på K-bygg.
Det finns mycket som talar MOT utförsåkning i Östergötland. Hur har du klarat dig så länge?
– Genom att ge personlig och bra service. Vi vänder oss till allt från barnfamiljer som behöver utrustning till de som åker 3–4 veckor per vinter.
Klimatförändringar och minskat resande kan också göra det svårare framöver?
– 65–70 procent av våra kunder reser till de svenska fjällen. Och just i år märker vi att många av dem som brukar åka till Norge eller alperna väljer Sverige i stället. Det tror jag kommer att fortsätta. Jag ser någorlunda ljust på framtiden ändå.
Varifrån kommer konkurrensen?
– De stora sportkedjorna. Och nätet förstås. Webbhandeln kommer att fortsätta öka. Det är bara att se hur det ser ut i USA och övriga Europa. Alla vi i butiksledet har det bekymret. Vi kan inte både vara välutbildade och kunna allt om varje liten pryl och samtidigt vara billigast. Det måste kosta någon krona till att handla i den lokala butiken. Men det är ett val som kunderna gör. Så även om butiksdöden kommer att fortsätta tror jag på en framtid för den lilla, lokala fackbutiken, säger Jocke och lyfter en annan fördel med fysisk försäljning av just alpin utrustning:
– Skidor går givetvis att köpa på nätet. Men jag tycker det är ren idioti att köpa pjäxor där. Du kan inte veta vad du har för fot, vilken storlek och vilken passform du behöver ha.
Men även ni har webbshop?
– Ja. Och vi har sålt mer i år än tidigare. Men vi är ju inte nära de stora och det är bara 5–10 procent av vår omsättning.
"Jag tycker att det är ren idioti att köpa pjäxor via nätet. Du kan inte veta vad du har för fot, vilken storlek och vilken passform du behöver ha, säger Jocke Axelsson.
Det verkar inte bli någon skidsäsong i Tolvmannabacken i Kisa. Hur påverkas ni av det?
– Inte alls. Men det är förstås jättetråkigt. Så jag hoppas att han som driver anläggningen tänker om eller att någon annan huvudentreprenör hoppar på tåget.
Du?
– Nej. Jag är för gammal och det är för långt dit.
Vad har pandemin inneburit?
– När utbrottet kom var det bara att stänga och skicka hem personalen. Det var ingen höjdare. Och när det här säsongen började stod butiken still hela november. Det var som att klippa ett snöre. Det dröjde till långt efter lucia innan det började hända saker igen.
Vad har det betytt ekonomiskt?
– Omsättningen har mer än halverats. Vi anpassade oss genom att ta hem färre varor och i stället för att vara fem i butiken, som vi var i fjol, har vi varit två.
Har ni fått något stöd?
– Vi har fått lite för korttidspermittering av personal. Men vi har också fått lokalt stöd av våra kunder. Det är folk som kommit in och sagt "vi behöver egentligen inga nya grejer men vi passar på nu" och det är väldigt många som lämnat in skidorna för slipning.
Vad tror du om resten av säsongen?
– Det kommer att vara fullt drag fram till sportlovet. Och sen får vi väl hoppas att kylan håller i sig, att de lokala backarna kan hålla öppet och att intresset håller i sig lite längre än vanligt – i bästa fall ända fram till i april.
Hur mycket åker du själv?
– Det brukar bli två veckor per säsong. Helst en vecka i alperna, gärna Italien. Livigno är en favorit. Sellarondo-området är också fint.
Tror du att du är kvar här fram till att du fyller pensionär om tio år?
– Det är mitt mål. Och jag tror att även när jag är pensionär så har jag nog ett garage någonstans där jag står och slipar och vallar skidor, säger Jocke Axelsson.