Mjölbybon Anders Fallman är historiskt intresserad. Av en händelse fick han syn på annonsen från stiftelsen Svenskt militärhistoriskt bibliotek, SMB: ”Följ med på en militärhistorisk resa till Nordkorea”.
– Jag frågade min kompis Lennart Karlsson om vi inte skulle ta och åka med. Jag hade inte räknat med att han skulle säga ja, säger Anders.
Nu har de just kommit hem, fulla av intryck men också medvetna om att de inte fått se så mycket, om ens något, av det verkliga livet för nordkoreanerna.
– Det var ett fullspäckat program varje dag, strikta regler om var vi fick gå och vad vi fick fotografera, berättar Anders.
Lennart testade vid ett tillfälle gränserna och gick en bit längre än de blivit tillsagda utanför hotellet där de bodde.
– Plötsligt kom det fram flera beväpnade vakter och motade tillbaka mig, säger han.
Dagarna fylldes av studiebesök. Överallt fanns beväpnad militär. Och överallt blev de ledsagade av två lokala guider. Några möten med vanliga människor var det inte tal om.
– Det märktes att folk på gatan inte ville möta vår blick. De var antagligen rädda, tror Anders.
Det blev många besök på imponerande museer, mausoleer, palats och monument. På ett enormt lyxhotell bodde den svenska gruppen på 30 personer helt ensamma bland en stor mängd anställd servicepersonal.
– Vi såg turistbussar stanna ute på parkeringen. Men de fick bara titta på hotellet från utsidan, säger Lennart.
Buddistiska tempel visades upp, men religion är i praktiken förbjuden i Nordkorea, utövare riskerar fängelse eller avrättning.
I huvudstaden Pyongyang fick gruppen prova tunnelbanan som byggts extra djupt för att även fungera som kärnvapensäkert skyddsrum. De mötte få andra utländska besökare, bara några amerikaner och en polsk grupp som också studerade militär historia.
Eftersom resan ordnades av en militärhistorisk organisation låg fokus mycket på 50-talets Koreakrig och på den nuvarande konflikten med Sydkorea. Gruppen besökte den demilitariserade zonen vid den 38:e breddgraden och kunde från en utsiktsplats spana in över det minerade området mellan länderna.
– Vi åkte buss och tåg genom landet och såg en hel del av landsbygden. En del människor var ute på åkrar och fält men allt arbete skedde för hand. Gräsmattor planterades strå för strå och klipptes med skära, berättar Anders.
När de via tåg återvände in i Kina var kontrasten slående.
– Det kändes som att komma hem. Kina är mer likt Sverige än det är likt Nordkorea.
Kommer ni att åka tillbaka till Nordkorea?
– Nej, det tror jag inte. Men det skulle vara intressant att se om det förändras åt samma håll som Kina gjort, medger Anders Fallman.