"Idrott överhuvudtaget betyder mycket för mig. Det är något som är en sysselsättning, något jag känner att jag kan, och något jag mår bra av", säger Kristin.
När Kristin Björfeldt gick i högstadiet utsattes hon för grov mobbning. Att bli inlåst på toaletten och att klasskamraterna bytte bord om hon satte sig med dem i matsalen blev en del av vardagen.
– Jag ville inte leva till slut. Ingen såg mig som person, berättar hon.
Som fyraåring fick Kristin diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Då sa psykologen att Kristin alltid skulle behöva springa 100-meterslopp genom livet, medan andra bara joggade. Men en av hennes största styrkor har alltid varit det sociala.
– Är någon ledsen blir jag gärna ledsen. Jag vill alltid hjälpa till så gott jag kan.
Vändningen kom när hon hittade idrotten. Men det är inte ett intresse hon haft med sig sedan barnsben. Till följd av mobbningen kände Kristin att hon inte hade något att göra på eftermiddagarna efter skolan, inga vänner att umgås med. Då började hon jogga.
– Och sedan kom en väldigt speciell hund in i mitt liv. Chaplin, en bordercollie. Han var jättebra att springa med, säger Kristin med värme i rösten.
På så vis tog hon sig igenom de tre tuffa högstadieåren.
– Utan idrotten hade jag nog inte suttit här idag.
"Jag kände mig liksom inte värd någonting. Där har idrotten hjälpt till. Nu känner jag mig ändå värd och vet att jag är Kristin, ingen annan. Att jag sedan har lite svårt för vissa saker, det är okej", säger paraidrottaren Kristin Björfeldt.
När det blev dags att börja gymnasiet flyttade Kristin 50 mil bort, till Bollnäs. På Höghammargymnasiet, en anpassad gymnasieskola som också fungerar som Riksidrottsgymnasium för friidrottare med intellektuell funktionsnedsättning, fann hon glädje.
– Det var nog det bästa jag har gjort. Just att jag fick vänner som var som jag, och att jag kände mig sedd.
Kristin börjar tävla, först i långdistanslöpning och senare i längdskidor. Hon minns när hon vann ett av sina första lopp: Lidingöruset, klassen för löpare med intellektuell funktionsnedsättning.
– Jag minns hur de ropade ut att första tjej var på väg mot mål, och att det var jag. Man tror ju inte på det först, särskilt inte efter all mobbning i högstadiet. Det går aldrig att glömma den känslan jag fick då.
2014 ringde den dåvarande förbundskaptenen inom parasport till Kristin och frågade om hon ville vara med i VM för personer med intellektuell funktionsnedsättning i längdskidor i Estland. "Det var bland det häftigaste jag har gjort. Där lyckades jag också ta en medalj. Och det var där någonstans som det tändes, att jag kanske var ännu bättre på skidor än löpning", säger Kristin.
Med ett flertal medaljer från både SM, VM och EM är Kristin en av landets främsta paraidrottare. Något hon kämpar för nu är att idrottare med intellektuell funktionsnedsättning någon gång ska få delta i Paralympics igen.
Efter en skandal under OS i Sydney år 2000, när Spanien skickade ett basketlag där spelarna inte hade en funktionsnedsättning, har alla med intellektuell funktionsnedsättning uteslutits från tävlingen.
I vintras satt Kristin i TV4:s Nyhetsmorgon och pratade om detta tillsammans med sportprofilen Per Skoglund, som hon sedan även åkte Vasaloppet tillsammans med, just för att uppmärksamma problemet.
– Jag kanske inte får uppleva det själv, men att min 17-åriga kompis kanske kan få vara med i Paralympics, om vi kommer åt det här.
Hunden Chaplin kom att betyda otroligt mycket för Kristin under den tuffa tiden i högstadiet, men även många år efter det. Hunden blev 15,5 år gammal, och när han gick bort tog det inte lång tid innan Kristin skaffade Tess, som nu är fyra år gammal. "Hon betyder väldigt mycket. Hon säger aldrig nej till saker man vill hitta på, och är ett jättebra sällskap", säger Kristin.
Kristin vill gärna inspirera andra att våga vara öppna med sin funktionsnedsättning, att det inte är något fel med att ha vissa svårigheter.
– Jag står gärna för att jag har en intellektuell funktionsnedsättning. Jag vet att det är många av mina kompisar i samma sits som inte riktigt vågar stå för det. Så då vill jag vara den personen som vågar. Har jag hjälpt en enda familj, så är det bra.
Hon vet även precis vad hon vill förmedla till andra som är i den situation hon varit i.
– Att de inte ska ge upp. Du kanske hittar något intresse du gillar till slut. Och jag förstår inte varför man ska mobbas. Det är ingen som mår bra av det, varken den som blir mobbad eller den som mobbas. Alla är olika.