Corren träffade Lotta 2010 när hon hade varit bloggare i lite drygt ett år. Precis som nu skrev hon en hel del om inredning, men framför allt var bloggen en lugnets källa med dagglittrande morgnar och en kopp kaffe på den ännu kyliga trappen – ett ställe där både Lotta och hennes läsare hittade nuet i den stressiga vardagen.
Från första början skrev hon på bloggen för sin egen skull. Hon talade inte ens om att hon hade en blogg. Bilderna tog hon med en kamera som hon hade köpt för 500 kronor. Men många kände igen sig i Lottas tankar och bilderna blev älskade. Plötsligt hade hon 800 läsare om dagen och nu är det uppemot 4 000 personer som varje dag tittar in på ”Fyra årstider – mitt liv på landet”.
Men hur är det med lugnet?
– Det är inte alltid jag har känt att jag kan leva upp till det här med att njuta av livet på landet. Jag jobbar så mycket, säger Lotta.
Fast det går bättre sedan hon bestämde sig för att våga ta steget och bli sin egen helt och hållet. Tidigare var hon förskollärare, men trappade ner i etapper. Nu lever hon på bloggen, på att sälja bilder till tidningar som Allt om trädgård och Lantliv – både i Sverige, Norden och Europa.
Hon kan inte riktigt skilja på arbetstid och fritid, men trivs med att ha det så. Det har blivit en livsstil som gör att hon kan vara hemma med barnen både vid frukosten och när de kommer hem från skolan. Är hon trött så händer det att hon lägger sig en stund när de har gått på morgonen, men för det mesta arbetar hon intensivt.
De flesta i hennes omgivning och läsarna på bloggen hejar på henne, uppmuntrar och ger henne bekräftelse, men på en del sticker det i ögonen. De tål inte riktigt att hon lägger ut bilder på sig själv, att hon skriver om sig själv och livet hon lever. Det händer att hon får höra att hennes jobb inte är ett riktigt jobb och att hon lever på sin man, vilket hon definitivt inte gör.
– Det får inte gå för bra. I synnerhet inte om man är tjej. På bloggen ser det ut som om jag sitter här och myser med tända ljus. Det som inte syns är det hårda jobbet för att kunna ha det så.
Jämfört med för fem år sedan så har Lotta i dag betydligt mera skinn på näsan. Hon har lärt sig att inte lyssna på Jante, att inte ta åt sig och att det inte är farligt att sticka ut. I början kunde hon inte förstå att någon faktiskt ville ha hennes bilder, men nu sätter hon ett helt annat värde på sig själv och det jobb hon gör.
– Jag var aldrig särskilt duktig i skolan och trodde inte mig själv om så mycket. Men de senaste åren har jag insett att jag faktiskt kan och att jag inte alls är så dum som jag trodde.
Lottas bilder är finstämda och ofta lite romantiska. Ljuset är mjukt och skärpedjupet kort. Trots att hon är helt självlärd har hon blivit ombedd att föreläsa för andra fotografer. Och det var hennes bilder som gav henne möjligheten att skriva boken med samma namn som bloggen. Ett förlag fick upp ögonen för bilderna och frågade om hon inte kunde göra en bok.
– Boken är något bestående, ett minne för livet. Och jag är jättestolt. Särskilt när jag hamnade över Ernst på Bokustoppen. Tjohoo! Ernst är ju min idol.
Vad betyder boken för dig?
– Den är en bekräftelse på att mina bilder verkligen duger.
Kommer du att göra fler böcker?
– Jag har en massa idéer till böcker i huvudet, men det blir inte ytterligare en bok om mitt lantliv.
Det blir inte en bok med dig själv i fokus?
– Jo, fast kanske på ett annat sätt.
Lotta skrattar och säger att det egentligen inte är någonting som hon får prata om.
– Det är ett hemligt projekt och det är upp till mig om det blir av.