Det råder kaos i hennes lokal intill Linköpings resecentrum. Om det är ett kreativt kaos eller bara flyttröra är svårt att avgöra. Elin Redin håller på att packa upp det just anlända flyttlasset från Alkas gamla lokaler i Wahlbecks företagspark.
– Jag har fått en jättefin ateljé, säger hon och visar runt bland inplastade dukar, lådor med penslar och färgburkar.
Ateljén ligger på övervåningen med flera stora frostade fönster i snedtaket och små fönster i golvnivå längs väggarna så att ljuset kommer från olika håll. Utanpå är det ett vackert tegelhus där den tidens murarmästare fått visa sin kunskap. Byggnaden är ett konstverk i sig själv.
Här har Elin sin huvudsakliga arbetsplats, åtminstone tre dagar i veckan. Hon har provat att arbeta hemma i villan i Spångsholm, men det fungerar inte.
– Även om barnen är i skola och dagis kan jag inte koncentrera mig. Det blir att jag hittar på tusen andra saker. Jag är nog för social för att sitta ensam.
Därför passar Alka henne perfekt. Elva konstnärer under ett tak, en del gemensamma lokaler, möjlighet att ta en fikastund tillsammans eller gå och äta lunch. Elin har även provat att jobba ihop med andra medlemmar i konstnärsföreningen Alka.
– Jag och Hasti Radpour gjorde förra året en föreställning på museet med film och skuggteater med namnet "Några saker du bör veta om äpplet innan du dör". Det var jätteroligt att jobba så.
Elin Redin är intresserad av film och har utbildat sig i animation på Konstfack. Hon håller också kurser i animation. Det pedagogiska arbetet har hela tiden varit en viktig del. Hon har ordnat privata kurser, ABF-cirklar, var med och startade Skaparverkstad i Mjölby, undervisar på Liljeholmens folkhögskola i Rimforsa och håller kurser på Lunnevad, där hon själv gick 1996–1998. Hon sysslar även med Skapande skola, där grundskolor kan söka statliga pengar för att bjuda in en konstnär i det pedagogiska arbetet – och inte bara på bildlektionerna.
Att jobba som bildlärare är ofta helt nödvändigt för en konstnär.
– Det handlar förstås om att få ihop pengar. Men det är också viktigt för att det sociala och för att det är roligt. Miljön och atmosfären på folkhögskolor är speciell. Konsteleverna är så gulliga.
Tidigare sa hon ja till alla tillfällen att undervisa, inte minst för pengarnas skull. Men i takt med att hon blivit en mer etablerad konstnär tackar hon nej.
– Nu tar jag bara det som är roligast och ger mest pengar. Jag vill vara minst tre dagar i veckan i ateljén.
Och det går åt, för Elin är en flitig utställare. Just nu hänger hennes bilder på Galleri Kraftverk i Mjölby. I januari ställer hon ut som den 29:e staffettkonstnären på Östergötlands museum, vald av konstnären Adrian Pettersson.
Recensionen av hennes utställning i Mjölby kunde nyligen läsas i Corren. Recensenten beskrev bland annat "en atmosfär som finner genklang i hennes intressesfär" och "lyckade resultat inom gränserna för hennes konstideologiska hemvist".
Förstår du alltid vad recensenterna menar?
– Nej, inte alltid. Det är pirrigt att bli recenserad. Men det gick bra den här gången.
Hur känns det att allt man gör på jobbet bli bedömt?
– Visst är det lite konstigt. Men det är ju bra för mig att det skrivs om en utställning – även negativ kritik. Jag hänger bara ut det jag själv tycker om. Jag målar för min egen skull.