De flesta Mjölbybor känner nog igen Eva från den tiden när hon jobbade som servitris på Mjölby stadshotell och kanske från Drabanten.
– Jag började inom restaurangbranschen när jag var sexton år. Då jobbade jag extra på Drabanten på helgerna. När det var sprit som skulle serveras fick någon av de andra servitriserna ta över min bricka, berättar Eva.
Vi sitter inne på järvägscaféet. Just nu är det lugnt.
På Dackeskolan gick hon hotell- och restauranglinjen. Dagen efter skolavslutningsfirandet började hon på restaurang Gayalen på Kolmården.
Serverade ni struts där?
– Nej, det hade inte hunnit bli inne då. Jag minns däremot hur jag fick tranchera forell framför gästerna vid deras bord, säger Eva.
Efter något år började Eva jobba på Mjölby Stadshotell som servitris. Där blev hon kvar så länge att hon på slutet var en av delägarna till restaurangen.
– Vi var fem arbetskamrater som köpte restaurangdelen. Vi drev det tillsammans i fyra år i början på 1990-talet. Sedan sålde vi affärsrörelsen till dåvarande hotellägaren, säger hon.
Sedan tog det stopp.
– Jag tröttnade. Jag offrade min familj, kände jag. Jag var aldrig hemma, min man fick göra allt. Det var det inte värt, säger Eva.
I fyra månader var hon hemma och strök, dammsög, bakade och hämtade barnen.
– Det var så skönt. Jag älskade att vara hemma just då, säger hon.
Vad gjorde du när du dammsugit klart?
– Vi hade fått en dator. Jag kunde ingenting men tyckte det var spännande och roligt. Så jag bestämde mig för att lära mig data. På utbildningen på Datorteket valde jag att lära mig vad som fanns inne i datorerna.
Eva blev handledare till de andra eleverna på studiecentrum som skulle lära sig om datorer. Sedan fick hon jobb som dataledare på bildningsförbundet ABF.
– Jag är rätt så teknisk av mig. Man lär sig också otroligt mycket av att lära andra, säger hon.
I över tio år jobbade hon på ABF innan hon köpte caféet på Järnvägsstationen.
Numer är det inte kvällar och helger som hon jobbar. Utan dagtid inom samma bransch som hon en gång började i. Hon inleder varje arbetsdag med att bre smörgåsar. Hon har ungefär 55 minuter på sig innan ruschen börjar. Varannan timme kommer två långa tåg med en minuts mellanrum. Det ena från Köpenhamn och det andra från Bergslagen. De resenärerna ska sedan vidare med anda förbindelser och har cirka 20-30 minuter på sig.
– Det kan vara en kö på alltifrån tre personer till en lång kö utanför stationsdörren, säger hon.
Har du några stammisar?
– Det finns några pendlare och personalen på tågen som kommer dagligen, säger Eva.
Hinner du med något kallprat med gästerna?
– Ja, det blir det. Vart de är på väg och var de kommer ifrån. Många kommer från andra delar av världen. Speciellt minns jag ett möte. Det var en man som kom in hit här på caféet och berättade att han skulle återförenas med sin bror här på Mjölby järnvägsstation. De hade flytt från krig i deras hemland. Sju år hade de varit ifrån varandra. När brodern kom in genom dörren började de kramas och pussas och grät och skrattade. Jag stod bakom disken och torkade mina tårar.
– Det här är som en värld i världen. Jag har ingen aning om vilka gästerna är oftast. Det är sällan Mjölbybor kommer hit, och jag är anonym för mina gäster,säger Eva Dahlquist.