För två år sedan bosatte sig Shahabedin Goldoust Mofrad – eller kortare, Shahab – och hans familj i Mjölby. Då hade han tillbringat några månader på flyktingförläggning i Munkedal där dottern föddes. Redan där sökte han sig till hästar.
– Det låg en gård i närheten av förläggningen och där fanns en flicka som heter Linda som hade en häst. Först kanske hon trodde att jag ljög när jag berättade att jag ridit i Iran, berättar Shahab.
Efter viss tvekan lät hon honom provrida. Han frågade om Linda brukade hoppa med hästen. Hon svarade att hästen var lite farlig, bockade ibland.
– Hon blev väldigt förvånad när jag efter två dagar höjt hindren till 110 centimeter, säger Shahab som tyckte det var tråkigt att gå sysslolös på förläggningen.
Bättre då att tillbringa tiden i stallet och på ridbanan.
– Du förstår, jag älskar hästar.
Hästintresset har han ärvt av sin pappa, egen företagare, som på fritiden sysslade med träning av hopphästar och även ridinstruktör på en privat ridskola i Teheran. Sin egen häst fick Shahab som sexåring, en holländsk sporthäst, KWPN, ett halvblod om används mycket för hoppning. Han tog lektioner, tävlade och hjälpte även pappa med att hålla lektioner.
– I Iran är ridskolor helt annorlunda än i Sverige. Man kommer till stallet, sitter upp och rider. När man är färdig sitter man av och åker hem. All skötsel, all service ingår i avgiften. Det är mest välbärgade personer som rider i Iran.
Han tycker att det är bättre här. Att rida innebär att man tar hand om sin häst. Det är mer känsla för hästens behov, tycker han.
Efter att familjen fått uppehållstillstånd och blivit kommunplacerad i Mjölby var det svenskundervisning på SFI som gällde och på arbetsförmedlingen fick han frågor om hur han såg på framtiden. För att så småningom få ett jobb behövde han praktik. Med arbetsförmedlarnas hjälp fick han komma till Mjölby ridskola, där han nu även tar lektioner.
I helgen kom han ett steg närmare sin dröm. Trots språksvårigheter lyckades han, med hjälp av Betty-Ann Wahlborg från Väderstad Hästsportklubb, ta sitt gröna kort och får därmed delta i officiella tävlingar.
Målet nu är att lära sig lite mer svenska, gå en yrkesutbildning, få ett jobb och lite bättre ekonomi.
– Nej förresten, allt det där är medel för att kunna nå det verkliga målet: att ha en egen häst och ställa upp i nationella hopptävlingar